Under dagens promenad föll plötsligt en pusselbit på plats. En känsla som jag inte satt ord på, förut, blev plötsligt tydlig. Inget reolutionerande tankearbete bakom. Men ändå.
Just nu finns det förslag och utspel, kommentarer och spekulationer om pensionerna. Kunde egentligen vara nästan vilken fråga som helst.
Vad vi får oss till livs är ett siffertrixande som nog till lika stor del handlar om att till lika delar blockera motståndarnas alternativ som att ge sken av egen förträfflighet. Tolkningar av utfall, som genast ifrågasätts av någon påtryckargrupp, intresseprganisation eller av lobbyinster förkläda till tankesmedjor.
Nu är ju verkligheten komplex hör jag som invändning. Ett pensionssystem t.ex är komplicerat och utfallet beror på många faktorer och andra system av transfereringar spelar in. Och visst är det så.
Det är därför vi har valda ombud som på heltid sätter sig in i frågorna på våra vägnar. Gäller på alla nivåer, från internationella ner till bostadsrättsförening eller idrottsklubb.
Men känslan som slagit rot i mig är att jag inte, på djupet, känner att det är riktigt på riktigt. Ärligt och öppet. Alltför ofta får man intrycket av taktik och positionerande. Jag kan inte lita på representanterna. Jag saknar förtroende, på djupet. Naivt kanske, men det är det jag saknar. Det är känslan!
Statsvetaren Bo Rothstein såg tillit som det kitt som håller ihop ett samhälle och välfärdssystem, som i sin tur skapar tillit och välfärd. Kanske är det nått åt det hållet som min känsla också kan beskrivas? Fast just det begreppet har på senare tid uppgraderats till ett kommunalt buzzword av nästintill överjordisk betydelse för alla problem. Men det är en annan bloggpost någongång.
Pröva tanken. Känner du fullt och odelar förtroende för de som representerar dig? Om du gör det är det ju bra. Om du känner som jag?

I den accelererande, för att inte säga, skenande processen att föra in Sverige i Nato kastas nu in ytterligare bränsle. Vi skall vara enade säger tunga företrädare för det stora partiet. Delar av det gamla gardet kastar (eller kastas) sig in och pratar om vikten av enighet.
En fråga som i ursprungsläget varit rätt ljum men som blivit högaktuell. Världsläget pressade akut upp siffrorna i opinionsundersökningarn till runt fifty-fifty. Så ser det ut under beslutsveckorna då det riggats det ena officiella ställningstagandet efter det andra. Det landar på söndagen den 24 maj.
En sak har jag lärt mig; om man som argument använder att vi var eniga eller om vi måste (!) vara eniga vill man inte använda de riktiga argumenten eller inte har tillräckligt av den varan. Enighet låter fint och likt uttalandet att det finns hemlig information tjänar det inget till att ens försöka syna påståendet. Hur är man skapt om man är emot enighet?
Enighet som självändamål kan alltid diskuteras. En ärlig ambition att uppnå enighet kring en fråga är självklart beundransvärd. Men är det det vi utsätts för just nu? Jag skulle kalla det för en massivt påverkanskampanj, orkestrerad uppifrån. Schemat är lagt och pusselbitarna portioneras ut i snabb takt. Slutsatsen skall upplevas som resutatet av en oundviklig process som växt fram helt naturlig och av sin egen inneboende kraft. Likt en naturlag.
Om säkerhetsläget är överhängande allvarligt (hemlig underrättelseiformation finns, men som inte kan delges brett) borde regeringen axla sitt ansvar och fatta de nödvändiga besluten bakom stängda dörrar. Gott så, det tror jag skulle accepteras och i vart fall en relativt stor enighet skulle uppstå med hänsyn till ett akut läge.
I alla andra fall är det de vanliga beslutsformerna och vägarna som borde vara det naturliga valet. Öppen debatt med sakargument som kan brytas mot varandra. Respekt för varandras åsikter.
Den oerhörda brådskan indikerar något annat.

Att välja vilka lagar som man väljer att följa och vilka som man tillåter sig själv att bryta emot är en inställning som vunnit mark. Ser nog ut att följa samma utvecklingskurva som antalet valfrihetsreformer och dito marknader som införs. Vi tycks lära oss med tiden att det mesta är valbart under valfrihetsflaggen. Var och en sin egen lyckas smed.
Jag hoppades dock i det längsta att lagbrytarvalfriheten åtminstone inte skulle förgifta den demokratiska arenan. Vi har sett statistik på vilka partiers företrädare som mest hänfallna åt kriminalitet av olika former. Men det har nog mest funnits en koppling till den privata sfären.
Men nu tar en kommunstyrelseordförande den tveksamma utvecklingen ytterligare ett steg. På hans förslag beslutar kommunen att bryta mot den s.k Bosättningslagen och vägrar att ta emot kvotflyktingar. Förslaget och beslutet försvaras med att lagen är ifrågasatt och enligt hans bedömning inte ligger inom rimlighetens gräns att uppfylla den.
Det är extra allvarligt om lagtrotsen vinner mark och även de förtroendevalda öppnar stads- och kommunhusen och låter den flytta in. En allvarlig röta som absolut inte kommer att föra något gott med sig i det långa loppet. Felaktiga och tveksamma kommunala beslut som blir upphävda eller korrigerade av domstolar förekommer och har alltid förekommit. Men det är det det uppenbara trotset som är allvarligt. Om respekten för lagarna rämnar även inom de demokratiska instutitionerna, ja då är vi snart riktigt illa ute.

Tre månader tog det. Att vända skutan. Förmodligen något slags rekord. Hur smickrande det är får framtiden utvisa.
Ett ord som dyker upp i mitt huvud är Nyttokostnadsanalys. Utan att driva den jämförelsen alltför långt tror jag att det tankesättet har spelat in i Natofrågans bedömning. Inte direkt överförd betydelse. Men ett sätt som ekonomer hanterar verkligheten och dess problem, även de som inte bara innehåller pengar.
Analysen, eller kalkylen, gissar jag innehåller i huvudsak att det inte (!) föreligger någon ändrad hotbild för Sveriges räkning. Vare sig på kort eller längre sikt. Vidare att den militära upprustning som trots detta skall till lika väl kan uppnås via den stipulerade 2%-nivån som ger oss kärnvapenparaply och som ger ett bedömt bättre skydd än en kostsammare upprustning i ”egen regi”. På intäktssidan i kalkylen finns också förhoppningar om en ökad vapenexport till Natokompisar.
På så sätt tror man sig ha ett win-win pågång. Både politiskt (frågan bort från valrörelsen men därmed även hela försvarsfrågan, alltså trätande om anslag hit eller dit. Nu låter vi Natos gemensamma bedömningar av När, Var och Hur styra) och rent pekuniärt (utgifterna bestämnda på förhand och intäkterna större). Inte kommer en politisk opposition, hur den än formeras, att argumentera särskilt framgångsrikt mot Natos gemensamma taktiska och strategiska bedömningar, och den roll vi förväntas ta.
Upplägget bygger också på hemlighetsmakeriet med hotbilden. Säger inte att det kan vara på något annat sätt. Men vad jag tror är att den visar, rätt eller fel, att det inte föreligger något direkt hot mot Sverige, vare sig vi är med eller ej. Vi blir därför inte något mål vid en eventuell konflikt i närområdet. All diskussion om Gotlands strategiska betydelse, till trots. Kanske inte ens vid ett storskaligt kärvapenkrig (möjligen ökar den risken vid ett medlemskap, men det vägs upp av bedömningen att risken för ett sådant är mycket liten). Men det kan ju inte torgföras offentligt, såklart.
Parlamentariskt är det inga problem. Bara V och MP emot.
Så tror jag analysen sett ut. Läget var inne (har tidigare skrivit om Friedmans chockteori och stora förändringar) och det gällde att smida medan järnet är varmt. Därav den ofantliga brådskan. Ett gyllene läge har uppstått. Låter allt detta som ett ytterst cyniskt och manipulativt resonemang? Ja, det tycker jag med.
Därför är min slutsats att vi gott och väl hade haft tid att göra det demokratiska jobbet. Som vi brukar med stora tunga frågor. Utredningar, remisser, debatt och sedan beslut. För om det har tagit stormakten i öster från 2014 och pågående att försöka annektera Ukraina, hade vi nog haft tid med något annat än en tillyxad skenprocess, som inte övertygar någon.

- Jag orkar faktiskt inte. Jag tycker allt det där känns som, det är sådana sidospår bort från allt som är intressant med politik. Sånt kan verkligen göra mig utmattad, det är nästan som man funderar om man orkar gå och rösta, när hela rummet fylls, hela syret tas av den sortens frågor.

Tomas Ramberg, inrikespolitisk kommentator på Ekot när kan ombeds kommentera: en partiledare som portas från Elle-galan, (S) vänder Twitter ryggen och en annan partiledare som hotar bojkotta Järvaveckan. I veckans poddavsnitt av Det politiska spelet.

En massa ickepolitik, uppmärksamhet på en icke-frågor som drivs via sociala och traditionella medier för att skapa uppmärksamhet fyllde Mats Eriksson i, också han på Ekot och gäst i podden.

Senare i veckan avslöjades också en tveksam översättning av en partiledares önskemål om vilka som skulle varit måltavlor om polisen använt vapen vid kravallerna under påskhelgen. Den missen utlöste samma aktiviteter och följde ungefär samma mönster som de som nämndes inledningsvis.

Och som om detta inte var nog. Samma partiledare kallade också till en foto-session, som en slags uppföljning på galagrejen. En metahändelse utlöst av en icke-händelse (sic!).

Jag delar definitivt den orkeslöshet som Ramberg och Eriksson känner för den här typen av frågor. Det har plågat den svenska inrikespolitiken under en lång tid nu.

Vi har sådana politiker som vi förtjänar.

Det talas och argumenteras just i dagarna för att avgörande förutsättningar har förändrats. Undrar just om vi har riktig koll på när något sådant sker. Har man verkligen den insikten mitt i händelseskeendet?
Paradigmskifte är ju ett slitet och ofta missbrukat uttryck. En stor och avgörande sväng i utvecklingen. Wikipedia exemplifierar med Darwin, Einstein och Kopernikus. Den magnituden alltså. Vi hör ibland uttrycket användas även när man vill åskådliggöra något som kanske inte är riktigt lika omvälvande för mänskligheten.
En ansökan om Natomedlemskap bryter en 200-årig neutralitet. I svensk kontext kanske det närmar sig ett paradigmskifte. I alla fall i politiskt polulärvokabulärt. Frågan som infinner sig är om vi förmår identifiera de förutsättningar som bör finnas för handen om en så remarkabel kursändring skall ske. Lite som vårt agerande under pandemin beskrevs. De som jobbat med smittspridning på global nivå under många år var överens om en strategi, som de prövat och erfarenhetsmässigt kommit fram till - med stöd av beprövad vetenskap. Den sattes i sjön i Sverige och prövades. Utfallet vet vi och kommer att utvärderas av akademin framöver (den politiskt framtvingade juristledda Ansvarskommitén s.k slutsatser väger lätt i de kommande sammanhangen). Vi ändrade inte vår grundade övertygelse när det brann som mest. För vi vet inte förrän efteråt hur utfallet med säkerhet blev.
Samma resonemang kan appliceras på vår säkerhetspolitik. Skeenden i nutid och pressad av, en i mångt egenskapat, tidsschema är inte de bästa förutsättningar för kloka beslut. Vet vi just nu med säkerhet vad kriget i Ukraina har för betydelse för vår framtide säkerhetspolitik. Är vi så säkra på det att vi är beredda att kasta vår mångåriga navigationsteknik över bord mitt i en upplevd storm och ändra kurs.
Jag är rädd att historiens dom över ett sådant framhastat beslut inte kommer att vara nådig. Speciellt om det kommer att visa sig att den påstådda brådskan var just; påstådd - och saknade stöd i verkligheten.

Opinionssiffror och dess betydelse upphör inte att förvåna. Just nu matas vi med sådana nästan dagligen om inställningen till en eventuell Natoanslutning. Inom partier, i Finland och hela vår egen befolkning. Vinklat med frågor om Finland går med eller inte.
Sedan länge finns det en klar, för att inte säga en mycket klar undersökningsmajoritet mot vinster i välfärden och specifikt också i skolan.
Då skulle man kunna tycka att det skulle infinna sig ett visst mått av brådska, speciellt med tanke på hur mycket pengar som tappas av från den gemensamma kassan vi har. Pengar som annars hade stannat inom skolan och kunnat göra stor nytta där. De fyra stora skolkoncernerna har de senaste fem åren redovisat en vinst på 4,6 miljarder. Det senaste året 1,3 miljarder. Jag såg ett påstående om att den senare siffran motsvarar 2.200 lärartjänster.
Jag tror mig ha läst tillräckligt om bindningarna mellan nuvarande och före detta förtroendevalda för att åtminstone se sambandet varför man inte rör marknadsskolan i första taget. Vi kanske kan se fram emot några kosmetiska åtgärder inför valet, men vi skall nog inte hoppas på någon förändring av den fria dragningsrätten i grunden. Men jag skulle gärna i konsekvensens namn åtminstone vilja slippa sifferexcersisen gällande Natoanslutning.

Glöm inte att förtränga klimatfrågan när du går och röstar i september. Det ordnar sig säkert.

Max Gustafson -Satirtecknare

-----
Det här är en bild från 2019. I social media missar du 80% av mina nytecknade bilder. Registrera dig gratis för mitt nyhetsbrev här: https://www.subscribepage.com/maxgustafsonnyhetsbrev