Tre månader tog det. Att vända skutan. Förmodligen något slags rekord. Hur smickrande det är får framtiden utvisa.
Ett ord som dyker upp i mitt huvud är Nyttokostnadsanalys. Utan att driva den jämförelsen alltför långt tror jag att det tankesättet har spelat in i Natofrågans bedömning. Inte direkt överförd betydelse. Men ett sätt som ekonomer hanterar verkligheten och dess problem, även de som inte bara innehåller pengar.
Analysen, eller kalkylen, gissar jag innehåller i huvudsak att det inte (!) föreligger någon ändrad hotbild för Sveriges räkning. Vare sig på kort eller längre sikt. Vidare att den militära upprustning som trots detta skall till lika väl kan uppnås via den stipulerade 2%-nivån som ger oss kärnvapenparaply och som ger ett bedömt bättre skydd än en kostsammare upprustning i ”egen regi”. På intäktssidan i kalkylen finns också förhoppningar om en ökad vapenexport till Natokompisar.
På så sätt tror man sig ha ett win-win pågång. Både politiskt (frågan bort från valrörelsen men därmed även hela försvarsfrågan, alltså trätande om anslag hit eller dit. Nu låter vi Natos gemensamma bedömningar av När, Var och Hur styra) och rent pekuniärt (utgifterna bestämnda på förhand och intäkterna större). Inte kommer en politisk opposition, hur den än formeras, att argumentera särskilt framgångsrikt mot Natos gemensamma taktiska och strategiska bedömningar, och den roll vi förväntas ta.
Upplägget bygger också på hemlighetsmakeriet med hotbilden. Säger inte att det kan vara på något annat sätt. Men vad jag tror är att den visar, rätt eller fel, att det inte föreligger något direkt hot mot Sverige, vare sig vi är med eller ej. Vi blir därför inte något mål vid en eventuell konflikt i närområdet. All diskussion om Gotlands strategiska betydelse, till trots. Kanske inte ens vid ett storskaligt kärvapenkrig (möjligen ökar den risken vid ett medlemskap, men det vägs upp av bedömningen att risken för ett sådant är mycket liten). Men det kan ju inte torgföras offentligt, såklart.
Parlamentariskt är det inga problem. Bara V och MP emot.
Så tror jag analysen sett ut. Läget var inne (har tidigare skrivit om Friedmans chockteori och stora förändringar) och det gällde att smida medan järnet är varmt. Därav den ofantliga brådskan. Ett gyllene läge har uppstått. Låter allt detta som ett ytterst cyniskt och manipulativt resonemang? Ja, det tycker jag med.
Därför är min slutsats att vi gott och väl hade haft tid att göra det demokratiska jobbet. Som vi brukar med stora tunga frågor. Utredningar, remisser, debatt och sedan beslut. För om det har tagit stormakten i öster från 2014 och pågående att försöka annektera Ukraina, hade vi nog haft tid med något annat än en tillyxad skenprocess, som inte övertygar någon.