Det talas och argumenteras just i dagarna för att avgörande förutsättningar har förändrats. Undrar just om vi har riktig koll på när något sådant sker. Har man verkligen den insikten mitt i händelseskeendet?
Paradigmskifte är ju ett slitet och ofta missbrukat uttryck. En stor och avgörande sväng i utvecklingen. Wikipedia exemplifierar med Darwin, Einstein och Kopernikus. Den magnituden alltså. Vi hör ibland uttrycket användas även när man vill åskådliggöra något som kanske inte är riktigt lika omvälvande för mänskligheten.
En ansökan om Natomedlemskap bryter en 200-årig neutralitet. I svensk kontext kanske det närmar sig ett paradigmskifte. I alla fall i politiskt polulärvokabulärt. Frågan som infinner sig är om vi förmår identifiera de förutsättningar som bör finnas för handen om en så remarkabel kursändring skall ske. Lite som vårt agerande under pandemin beskrevs. De som jobbat med smittspridning på global nivå under många år var överens om en strategi, som de prövat och erfarenhetsmässigt kommit fram till - med stöd av beprövad vetenskap. Den sattes i sjön i Sverige och prövades. Utfallet vet vi och kommer att utvärderas av akademin framöver (den politiskt framtvingade juristledda Ansvarskommitén s.k slutsatser väger lätt i de kommande sammanhangen). Vi ändrade inte vår grundade övertygelse när det brann som mest. För vi vet inte förrän efteråt hur utfallet med säkerhet blev.
Samma resonemang kan appliceras på vår säkerhetspolitik. Skeenden i nutid och pressad av, en i mångt egenskapat, tidsschema är inte de bästa förutsättningar för kloka beslut. Vet vi just nu med säkerhet vad kriget i Ukraina har för betydelse för vår framtide säkerhetspolitik. Är vi så säkra på det att vi är beredda att kasta vår mångåriga navigationsteknik över bord mitt i en upplevd storm och ändra kurs.
Jag är rädd att historiens dom över ett sådant framhastat beslut inte kommer att vara nådig. Speciellt om det kommer att visa sig att den påstådda brådskan var just; påstådd - och saknade stöd i verkligheten.