… i en period av extrema yttre omständigheter.

Leif Pagrotsky, en av socialdemokratins tidigare frontfigurer, går nu ut och varnar för en alltför bristfällig debatt när det gäller Sveriges ställningstagande om ett medlemskap i Nato. Han varnar dessutom för ett allt för hastigt beslut i frågan.
- Jag är helt öppen för att stödja ett Nato-medlemskap. Jag ser det som ett mycket konkret och seriöst alternativ i den situation som vi nu befinner oss i, men jag är inte i mål med att säga att det slår ut alternativen, säger Leif Pagrotsky (S) till SVT.

- Jag saknar en bättre förståelse för vad ett Nato-medlemskap betyder i form av garanti och trygghet. En annan sak som jag inte riktigt förstår är argumentet att vi måste göra som Finland. Vari det argumentet består är en sak som jag inte har sett belyst ordentligt i diskussionen så här långt, säger Leif Pagrotsky.

https://www.svt.se/nyheter/tung-s-profil-varnar-for-hastigt-natobeslut

Mycket bra och lärorik text av Emma Høen Bustos i DN idag (ledarsidan). Såhär ser det ut, och har sett ut ett bra tag. Och hon i texten är inte ensam, men kanske extra tydlig att se igenom och därför ett tacksamt objekt och lättanalyserat objekt.
Väldigt lite i den branschen som sker spontant och av en händelse. Direkt från hjärtat ännu mer sällan. Och ska vi hitta något som bottnar i vetenskap, ja då får vi leta. Länge.
Texten visar också på behovet att ta in fler politiska analytiker än Oskarsson och Knutsson. Själv försöker jag lyssna på Podden Det Politiska Spelet så ofta jag kan, med Ekots politiska reportrar.

https://etidning.dn.se/shared/article/vi-maste-sluta-falla-i-buschs-falla/S5obMyg0

Det skojades rätt friskt under pandemin om hur de vanliga tyckarna och även rätt många vanliga dödliga axlade rollen som hobbyepidemiologer. De anammade smittspridningen inneboende väsen och kunde relativt snabbt både kritisera myndigheternas agerande och tvärsäkert anvisa de rätta åtgärderna mot Covid-19.
Så kom kriget till Ukraina. Och minsann; såg vi inte samma sak hända. Hobbymilitärstrategerna dök upp som på beställning. Ibland, häpnadsväckande nog, utgjordes de av samma personer som nyss kunde allt om virusars framfart. Ett tydligt exempel verkar den välkände ekonom som är krönikör i landets största morgontidning vara. Ekonomer brukar ju kunna ta plats och bli uppmärsammade rätt stort, även när de passerar gränsen för sitt kompetensområde. Likt dåtidens prästerskap eller folkskollärare. Idag predikar han om Nato-inträdets oundviklighet och motiverar det bl.a med ett militärstrategiskt resonemang om när, och hur hotet mot Sverige kan se ut och utvecklas. Det är luftvärnssystem som skall flyttas fram och missilangrepp mot nordiska Natoländer. För säkerhets skull smyger han in några kanske, kan och troligen.
Vad vet jag. Krönikören har kanske intresserat sig sig för militärvetenskapliga teorier vid sidan av sin ekonomkarriär. Men nog läste vi även viruskrönikor under pandemin från samma tangentbord, och från samma upphöjda position?

För sju år sedan tröttnade jag på att ständigt bli stämplad som antingen Putinanhängare eller NATO-anhängare, beroende på vad man för tillfället valde att rikta sin kritik emot. Att en tänkande människa KAN vara kritisk mot BÅDA verkade vara en tanke omöjlig att hantera för somliga kategoriskt orienterade nätkrigare. De klarar helt enkelt inte av att hålla två bollar i luften samtidigt, vilket verka kräva en orimlig portion fokus.

Då gjorde jag den här bilden. Det var ingen som fattade den.

Max Gustafson
Serietecknare

--------
I social media missar du 80% av mina nytecknade bilder. Registrera dig gratis för mitt nyhetsbrev här: https://www.subscribepage.com/maxgustafsonnyhetsbrev

Ta nästan vilken politiskt laddad fråga som helst. Det går ganska lätt att anlägga ett snävt egoistiskt och kortsiktigt perspektiv på den. Skatter, bensinpriser, valfrihet i skolvärlden, inom sjuk- och hälsovården, äldreomsorgen, energiförsörjning och nu senast vårt försvar. Frågor som definitivt inte är digitala, d.v.s finns ett rätt och ett fel svar. De flesta av dem är komplicerade, hänger ihop med andra frågor och är mångfasetterade, som det så varckert heter. Och ändå erbjuds vi undantagslöst svar och lösningar som är; just det enkla, snabba och det som skall upplevt som bästa för mig personligen.
Strutfotboll spelas med en pappersstrut framför ansiktet. Det gör att man i bästa fall ser bollen, som har huvudrollen i spelet, under några korta sekvenser. Mest av allt ser man en ytterst begränsad del av marken framför sig, och den rör sig fort, och ibland sina egna fötter. Medspelarna (och motståndarna) hörs och kommer man i fysisk kontakt med helt slumpvis. Man har gjort sig chanslös att ta del av hela spelplanen, och ändå är man beroende av den.
Det är svårt med metaforer, men jag tror ni fattar.
Så när vi vet att den gemensamma sektorn är satt på en långvarig budgetsvältkur, att skolfastigheter och andra samhällsfastigheter säljs ut i ett ökande tempo, att kärnkraftsavfall måste skyddas från kontakt med mänskligt liv i 100.000 år, att Natomedlemsskap gör oss till en del av ett kärnvapenförsvar och en ännu tydligare bricka i stormaktspolitiken och att vi med raska kliv har positionerat oss som ett av de länder där klyftorna i samhället är som störst, för att nämna några saker, borde vi då inte försöka tänka lite längre än den egna näsan räcker. Att ta av oss strutfotbollsmasken, en gång för alla.
Och då har jag inte ens nämnt miljöfrågan, den största och viktigaste frågan av dem alla.

Vi ser ut att med full fart vara på väg in i Nato. Många argument framförs. Ett av dessa är att det nu skulle finnas en majoritet, om än väldigt knapp, för anslutning. Opinionsundersökningar finns det ju gott om. Även i Finland har denna omsvängning ägt rum, sägs det.
Kan kanske tycka att det är ologiskt att kravet på en folkomröstning förkastas så kategoriskt, för det skulle ju kunna avgöra den delen av frågan på ett seriöst sätt. Vi har ett allmänt val som närmar sig, så någon särskild kostnadskrävande extratillställning skulle inte behövas. Att frågan också är av den kalibern att den gott och väl skulle platsa bland kandidaterna för en omröstning.
Nu vet jag inte själv riktigt vad jag står i frågan. I anslutningsfrågan har jag min övertygelse om att vi borde stå utanför militärallianser i fred och hålla oss neutrala i krig. Som vi alltid har sagt att vi skall göra. Jag kan samtidigt också tycka att det är lite svårsmält att bygga delar av anslutningsargumentationen på den påstådda förändringen i folkopinionen, utan att vilja/våga pröva den frågan seriöst. Antingen tycker man att det är viktigt vad folket tycker och då borde den frågan undersökas på riktigt, eller också kan man släppa den delen och fortsätta hävda att det är Regeringen som har ansvar för säkerhetspolitiken. Punkt. Det är verkligen inte svårt att ha respekt för det argumentet.
Nej, då tror jag att det spöke som verkligen hänger över oss i frågan är den ogenerade brådskan som råder. Frågan formligen hetsas fram. Tidpunkter för djupgående analyser förkortas o.s.v Tycks finnas en tidsplan som skall hållas. Till varje pris, och då finns inget utrymme för varken folkomröstningar eller annat som får ta tid. Har sett de som vill dra paralleller med med Milton Friedmans chockteori. Skall stora förändringar som verkligen går på djupet genomföras är kristider rätt tillfälle. Kris har vi tvivelsutan och en anslutning till Nato, visst är det en djupgående förändring av svensk säkerhetspolitik. Typ 200-årig sägs det. Blir check på båda, om man vill argumentera för den konspirationsteorin.

”Förklaringen är att statens utgifter inte automatiskt räknas upp med inflationen eller BNP. Autopiloten är därmed inställd på att välfärdsstaten hela tiden ska få mindre pengar att röra sig med, om sittande regering inte griper in och gör en manuell justering. 
Det finns till och med ett namn för detta maskineri: automatiskt budgetförstärkning, ABF. Enligt Ekonomistyrningsverket handlar det om minst 20 miljarder per år som staten smygsparar på det här viset. 
Det har bidragit till att statens budgetutgifter i förhållande till svensk ekonomi sjunkit över tid. I början av 2000-talet låg de kring 30 procent av BNP, idag runt 20 procent. Det innebär grovt räknat 500 miljarder mindre till den offentliga sektorn än för ett par decennier sedan. Per år. Denna ständiga svältkur har gjort det möjligt att sänka skatterna ganska rejält.”

Andreas Cervenka, Aftonbladet

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pWeypo/dambergs-siffertrixande-gor-oss-alla-till-latta-offer