Jag har lånat både rubrik och avslutning från Björn Wiman i morgondagens pappersDN: "Den brittiska tidningen Guardian publicerade i veckan en stor granskning av hur världens olje- och gasjättar är i färd med att aktivt sabotera alla möjligheter att klara det klimatmål som alla världens länder kommit överens om. Tidningen kunde avslöja existensen av 195 "koldioxidbomber" över världen, det vill säga gigantiska olje- och gasprojekt som var för sig skulle motsvara minst en miljard ton av koldioxid och sammanlagt motsvara runt 18 års samlade globala utsläpp."
Uttrycket att pendla mellan hopp och förtvivlan känns snart överspelat.
Förutom den hopplöshet som i Wimans krönika tar avstamp i den senaste partiledardebatten kan man också bara sucka uppgivet över veckans debattartikel om vems "fel" det är att unga har miljöångest och tramsandet om färgskalor på väderkartor som en riksdagsledamot torgförde. Bara för att nämna något som också bidrar till känslan av att politikerskrået verkligen inte är några att sätta sitt hopp till. Men priset vid pump försöker de sänka iallafall, så ock mångas förtroende.

Är det sant att Nato kallas Otan en vecka i månaden för att fransmännen kräver det? :-)