Ser i engelsk press uppgifter om enorma mängder kläder från oss i väst, som hamnar på stränderna i Ghanas huvudstad Accra. Sedan tidigare vet vi att våra utgågna vitvaror också hamnar till slut i denna del av världen.
Vad är det med oss och de system vi skapat, som föder dessa sjuka banor?
Det ligger väl snäva ekonomiska antaganden, kalkyler och överväganden bakom. Givetvis, den enda logik vi tycks känna till.

Höjningen på matpriserna är omotiverat stora konstaterade en forskare nyss. Idag skriver DN på ledarplats att bankernas ryggmärgshöjning av boräntan med mer än 2 % över den styrräntehöjning som den inflationsbekämpande Riksbanken genomfört är provocerande arrogans. Sparräntorna är såklart oförändrade. Bankerna har, som vi alla vet och sett, slagit vinstrekord flera år i följd.

Ofta när offentliga/skattefinansierade organ hamnar i blåsväder och skall krishantera, hävdas det ofta - som något väldigt negativt - att man använder egna kanaler eller plattformar för att bemöta kritiken. Finns varianter på detta; svarar bara via epost t.ex eller väljer bort intervjuer i vissa program.
Har svårt att se relevansen i den kritiken. Vad säger att granskarna har rätten att bestämma hur svaren får levereras? Hänger troligen samman med att när medierna granskar har de såklart ett intresse av att få fortsätta att nysta i tråden i sina egna kanaler. På det sätt de väljer publicistiskt och där även andra hänsyn spelar in; sändningstider t.ex
En av de stora demokratiska fördelarna med internet är ju att fler fått tillgång till arenan. Inte bara medier utan öven t.o.m vanliga männsikor har en chans att fritt publicera sina alster til allmän beskådan. Jag kan tycka att det vore tjänstefel av myndigheter m.fl om de inte utnjyttjade möjligheten att komma till tals på sina egna villkor och lägga fram sin sak på det sätt som de bedömer lämpligt. Detta betyder självklart inte att man alltid skall undvika att intervjuas eller lämna kommentarer till den som granskar. Det kan å andra sidan vara det absolut bästa att snabbt och effektiv komma med ett klarläggande, som blir korrekt återgivet. Men att skjuta på ett bemötande bara för att det avges i egna kanaler blir i i mina ögon bara ett billigt trick utan grund för att ytterligare försöka misstänkliggöra den som försöker leverera ett bemötande på sina egna villkor. Ett sidospår bara avsett att förvilla och tjänar inte syftet att klarlägga ett sakförhållande.

Trump gjorde det. Bolsonaro gör det nu. Om det dyker upp ifrågasättande av trovärdigheten av det svenska valsystemet i förväg, eller efter en valförlust, så vet ni varför det sker. Ingenting sker av en slump.

Får bli en gissning, för jag kan ju inte veta. Vet inte heller om det finns forskning mer än att vi nog vet på vilken sida av den traditionella vänster-högerskalan de flesta befinner sig. Kanske också en överrepresentation av det manliga könet?
Därutöver killgissar jag att man känner sig så hotad av att behöva ge upp mycket av det man sett som sitt naturliga habitage, om klimatförändringarna skulle vara livsstilsrelaterat. Sådant som kryper under skinnet på riktigt, om man tvingas inse att det krävs ett långtgående förändringar av den egna livsstilen. Och med saker som betyder mycket för min självbild. Saker som man trott på och slagits för. Makt, status och pengar, kort sagt.
Rädsla kan driva människor till det mesta. Strutsbeteendet, som detta i grunden är, är ett belagt stressbeteende. Känner man sig dessutom skyldig och dömd av andra är nog nekande en reflex vi sett förut. Ifrågasättande och utkrävande av ytterligare bevis och fakta är andra uttryck för förnekelsen.
Men obegripligt i mina ögon. Tänker på liknelsen jag hört en gång. Om bilen som kör mot stupet. Två som sliter i ratten för att få sin vilja igenom beträffande vägval. En kort stund har en av dem ett övertag för att i nästa stund glida över till den andres favör. Men bilen fortsätter hela tiden med riktning mot stupet. Och hastigheten bara ökar…

Rapporterna om värmerekord som slås strömmar in och södra Europa plågas, förutom av den höga temperaturen och de dödsfall dom den medför, även av omfattande skogsbränder. På Twitter, och därmed kanske också i det verkliga livet som en följd, försöker klimatförnekarnas företrädare i riksdagen och annorstädes vinkla bort diskussionen från detta obehagliga, genom klassiska avledningsmanövrar. Att det som de påstår är så dumt så klockorna stannar, generar dem inte.
Tyvärr lyckas de delvis och får till en sorts diskussion om färgen på väderkartorna. Ja, så illa är det! Historiens dom över detta apspel hoppas jag jag blir oförsonligt hård och att de som försökte leda bort uppmärksamheten från det allvarliga som håller på att inträffa, spikas fast (hårt och för evig) vid historiens skampålar.

En tragisk historia om ett dödsfall som sker på Nya Karolinska når oss via sociala medier. Ett olycksfall med dödlig utgång, men vars efterspel är upprörande. Men det är även något annat som fångar min uppmärksamhet. Som säger så mycket, kanske allt ibland, om vår samtid.
Dödsfallet inträffar på sjukhusets traumarum. En av berättelsens bärande delar är beskrivningen av hur det brister i kommunikationen mellan sjukvården och anhöriga. I efterspelet meddelas att eftersom det saknas rutiner för hur anhöriga skall kontaktas vid dödsfall som inträffar i traumarummet, har ingen rutin brustit.
Mycket kan förstås sägas om avsaknaden av rutiner kring dödsfall och anhöriga på ett ställe som vi lekmän spontant tror är ett av de ställen på ett sjukhus där sådant inträffar, kanske regelmässigt till och med. Men slutsatsen, att avsaknaden av rutiner gör att man näst intill hamnar i ett läge där man kan friskriva sig helt från ansvar.
Vi känner ju igen krishanteringsformuleringarna som bedyrara att rutinerna skall ses över. Eller tillsynsmyndigheter som bara konstaterar frånvaron av handlingsplaner eller policies som orsak till missförhållanden.
Jag är rädd för att detta är frukterna av det utbredda policydokument- och uppföljning/utvärderingsvansinnet, rapporterings- och dokumentationshetsen som många inom t.ex vården länge vittnat om. Kvalitetssystem och avvikelserapporter. Var för sig är de inte onda, men den ansamlade mängden och synsättet gör många yrkeskategorier till slavar under instruktionerna och leder kanske,i värsta fall, till att man fjärrmar sig från sina egna yrkesmässiga och på erfarenhet grundade bedömningar. Och där det krävs stort mod för att ifrågasätta eller avvika från.
Förr skojade man om de som stelbent följde sina instruktioner och manualer, in absurdum. Nu verkar det som cirkeln nästan är sluten och frånvaron av på förhand givna instruktioner om handlande, alltså den vita fläcken i tillvaron, kan räknas som en förmildrande omständighet när något falerar.

Tankesmedjan Timbro vill att det skall gå att tjäna pengar på vatten. Kommunalt vatten. Vinsten skall sedan användas för att sänka skatten. Idag omfattas kommunernas vatten av den s.k Självkostnadsprincipen. De får bara ta ut avgifter som motsvarar den kostnad som man haft. Inget marknadstänk och vinstintresse alltså. Vilket för övrigt ju präglar kommunal verksamhet. Den tillhandahåller sådant som är av gemensamt intresse för oss alla. Nödvändiga oftas. Utan inslag av vinstintressen.
Men det vill alltså Timbro ändra på. Argumenterar utifrån att principen skall kunna få brytas om brist uppstår. Då är det ett mer effektivt sätt att prisa bort bristen än ransonering, resonerar Timbro.
Ingen stor fråga tänker kanske du. Nä, kanske inte, men den stora frågan ligger lite längre bort i horisonten. Har man väl knäckt principen är det lättare att skruva på reglerna sedan. Man kan kanske anklagas för att vara konspiratorisk, men det var väl just så som t.ex inbrytningen på skolans område gick till. Först alternativ pedagogik som inte kommunen tillhandahöll, gärna i form av föräldrarkooperativ. Sedan var dörren öppen för koncerner som kör samma utbud som redan finns i kommunal regi.
Kanske är det bara en försöksballong som Timbro släpper upp. Så vi skall vänja oss vid tanken. Fröet är satt och får gro. Det återstår att se om vi efter valet kommer att återse vattenvinstförslag i form av motioner eller skarpa lagförslag i riksdagen. Då med rubrik som handlar om den kommunala självkostnadsprincipen. Kan låta som en kommunalbyråkratiskt teknikalitet, men det kan också vara en rännil som öppnas, vars slutliga resultat vi bara kan ana.