I den accelererande, för att inte säga, skenande processen att föra in Sverige i Nato kastas nu in ytterligare bränsle. Vi skall vara enade säger tunga företrädare för det stora partiet. Delar av det gamla gardet kastar (eller kastas) sig in och pratar om vikten av enighet.
En fråga som i ursprungsläget varit rätt ljum men som blivit högaktuell. Världsläget pressade akut upp siffrorna i opinionsundersökningarn till runt fifty-fifty. Så ser det ut under beslutsveckorna då det riggats det ena officiella ställningstagandet efter det andra. Det landar på söndagen den 24 maj.
En sak har jag lärt mig; om man som argument använder att vi var eniga eller om vi måste (!) vara eniga vill man inte använda de riktiga argumenten eller inte har tillräckligt av den varan. Enighet låter fint och likt uttalandet att det finns hemlig information tjänar det inget till att ens försöka syna påståendet. Hur är man skapt om man är emot enighet?
Enighet som självändamål kan alltid diskuteras. En ärlig ambition att uppnå enighet kring en fråga är självklart beundransvärd. Men är det det vi utsätts för just nu? Jag skulle kalla det för en massivt påverkanskampanj, orkestrerad uppifrån. Schemat är lagt och pusselbitarna portioneras ut i snabb takt. Slutsatsen skall upplevas som resutatet av en oundviklig process som växt fram helt naturlig och av sin egen inneboende kraft. Likt en naturlag.
Om säkerhetsläget är överhängande allvarligt (hemlig underrättelseiformation finns, men som inte kan delges brett) borde regeringen axla sitt ansvar och fatta de nödvändiga besluten bakom stängda dörrar. Gott så, det tror jag skulle accepteras och i vart fall en relativt stor enighet skulle uppstå med hänsyn till ett akut läge.
I alla andra fall är det de vanliga beslutsformerna och vägarna som borde vara det naturliga valet. Öppen debatt med sakargument som kan brytas mot varandra. Respekt för varandras åsikter.
Den oerhörda brådskan indikerar något annat.