Såg "den lilla madonnans derby" i söndags (Milan-Inter på San Siro i Milano). Det gick inte att ta miste på den äkta glädje som fanns i ögonen på Ronadinhio efter matchens enda mål. Härligt med ett tecken på att allt kanske inte handlar om pengar ändå. En kille som älskar sitt spel. Han blir så innerligt glad att han knappt vet till sig. Även den mest inbitne interista borde kunna unna Ronadinhio den återkomsten i världsfotbollen. Han behövs!

Ett besök på Bok-och biblioteksmässan ger värdefull kunskap. Man klarar sig fortfarande bra som kille med kort (eller inget) hår på huvudet och svarta kläder. Det mest trendiga att bära är en svart bokkasse märkt  Piratförlaget. En kaffemugg i handen. Överallt. Jämt. Jämte en mobil förstås.

Det finns väldigt många bokförlag. Henning Mankell uppträder överallt, hela tiden. Den roligaste t-tröjan säljs av Access-TV. Billiga böcker drar. Blev erbjuden polermedel till glasögonen!!??? Även pennor, fotoramar, språkkurser, GP, SvD, Aftonbladet, palestinaschalar och  pussel.

Såg filmen Finding Forrester för några år sedan. Sean Connery i huvudrollen. Bra film. Men, när texterna började rulla efter filmen kom titelmelodin. Ett litet medley bestående av Over the rainbow och What a wonderful world. Framfört på det mest remarkabla sätt jag någonsin hört. Jag blev helt förtrollad. Vilken röst! Vilken känsla!

Aldrig hört något liknande. Israel Kamakawiwo'ole hette han som sjöng. Han fick tyvärr ett kort liv har jag förstått. Men sången......

Jag kan lyssna hur många gånger som helst.

Det trodde man inte. När man var vid pass 15-16 att man 40 års senare skulle lyssna på exakt samma musik. Och dessutom tycka att den fortfarande svänger något så grymt!

Köpte en CD på Ginza; The very best of Canned Heat. Fyrtio kronor. Rena rånet. Ungdomen kom som slungat ur underjorden. Smack i nyllet. Ampethamine Annie ("-This is a song with a message" och "-Speed kills"), Fried Hockey Boogie ("... -and don´t forget to booogieeee"), On the road again och förstås Going up the country.

Kommer plötsligt också ihåg Canned Heat-koncerten på Gröna Lund med gymnasiekompisarna. Den gigantiske The Bear. Ack ja.....

Undrar om John Mayall´s Bare Wires (som man också får för 40 spänn numera) väcker samma känslor till livs? Det är iallafall värt att prova.

Norrköping gjorde det som var helt nödvändigt. Man besegrade Malmö FF. Det satt visserligen hårt åt. Segern var på inget sätt given. Norrköping kan tacka sin lyckliga stjärna att Magnus Samuelsson är tillbaka. Han var planens gigant och dominant. Utan honom hade det inte blivit någon seger, det är en sak som är klar.

Göteborgs-Posten har idag en artikel om att det är allt mer oväsen i svenska städer. Ljudmiljön kan ge oss högt blodtryck.

Själv har jag stor fördragsamhet med stadsbuller. Då är det långt värre med oljud i en miljö där man förväntar sig lugn och ro. På landet, i naturen, i sin sommarstuga. I dessa omgivningar har jag nära till blodstörtning av alla gräsklippare, högtryckstvättar, vedklyvar, flistuggar, kapmaskiner och all sköns småmaskiner. I tid och otid, mest det senare.

Hade tillfälle att vistas i en lägenhet på Söder i Stockholm en helg i somras. En lördagsmorgon på den balkongen var en större lisa för själen än många kvällar/mornar på altanen i den egna sommarstugan. Visserligen en och annan buss, några bilar. Men därutöver ett stilla brus. Till skillnad från att tvingas dela morgonen med en harvade motorgräsklippare, i stället för kvittrande fåglar.

Sivert Öholm har i dagens Borås Tidning  gått till ett slags frontalangrepp på bloggar.

Internet har försett vanliga människor med ett antal verktyg som ger verkligt utökade möjligheter att göra sin röst hörd, varav bloggar är ett bland flera. Därutöver bidrar chattar, communities, webb-enkäter och möjligheter att direktkommentera debattsidor till mångfalden. Om man som Öholm gör, tar sin utgångspunkt i några Stockholmskändisars bloggande och försöker dra några långtgående och allmängiltiga slutsatser, hamnar man ju så klart helt fel.

Om man gillar yttrandefrihet i dess verkliga form borde det vara omöjligt att argumentera som Öholm gör. Att dessutom rada upp det ena passiva förhållningtipset efter det andra förefaller väldigt passé. Det finns i sig inget motsatsförhållande mellan att lyssna på P1 eller för den delen en debatt, och att blogga så varför försöka skapa en?

Men det är när Öholm, avsiktligt eller ej, låter sitt förakt för de hundratusentals svenskar som startat och skriver på sina bloggar lysa igenom, som det blir besvärande. Att påstå att det finns bloggsnobbar är en sak men det är exakt samma slags snobberi att underkänna bloggandet och tycka att vanligt folk skall hålla sig till att konsumera vad andra traditionella proffstyckare presterar på prestigetunga debattsidor. Öholm tycks vilja klamra sig kvar vid den tid då spridandet av åsikter var förbehållet de, som likt Öholm, får tillträde till de fina morgontidningarnas helsidor.

Om Öholm tog sig tid att för en kort stund t.ex fundera över vilken enorm kraft det ligger i att låta ett stort antal brukare bli delaktiga, som i det nätbaserade uppslagsverket Wikipedia (skapat av läsarna) och jämföra det med hur man traditionellt har producerat uppslagsverk, kanske han kan förstå värdet av en verkligt fri debatt på nätet. En debatt där bloggar spelar en viktig roll, snart kanske större än någon av oss kan ana. FRA-debatten har visat på lite av den sprängkraft som finns.

Lasse Anrell, krönikör på Sportbladet, skriver idag om Johan Holmqvists comeback i Elitserien och det faktum att han blev utbytt bl.a efter att ha misslyckats med att bemästra en snedstudsande lös blindpassning från Per Gustavsson i HV71. Anrell återger hur han skrattat åt det faktum att Max Grinndal på TV4 kallpratat med Holmqvist om hans (tydligen) imponerande klocka i avvaktan på länktid för en intervju. Uppenbarligen gillade inte Holmqvist detta. Han ville väl inte ha mer uppmärksamhet kring sin ur-tavla!