Under dagens promenad föll plötsligt en pusselbit på plats. En känsla som jag inte satt ord på, förut, blev plötsligt tydlig. Inget reolutionerande tankearbete bakom. Men ändå.
Just nu finns det förslag och utspel, kommentarer och spekulationer om pensionerna. Kunde egentligen vara nästan vilken fråga som helst.
Vad vi får oss till livs är ett siffertrixande som nog till lika stor del handlar om att till lika delar blockera motståndarnas alternativ som att ge sken av egen förträfflighet. Tolkningar av utfall, som genast ifrågasätts av någon påtryckargrupp, intresseprganisation eller av lobbyinster förkläda till tankesmedjor.
Nu är ju verkligheten komplex hör jag som invändning. Ett pensionssystem t.ex är komplicerat och utfallet beror på många faktorer och andra system av transfereringar spelar in. Och visst är det så.
Det är därför vi har valda ombud som på heltid sätter sig in i frågorna på våra vägnar. Gäller på alla nivåer, från internationella ner till bostadsrättsförening eller idrottsklubb.
Men känslan som slagit rot i mig är att jag inte, på djupet, känner att det är riktigt på riktigt. Ärligt och öppet. Alltför ofta får man intrycket av taktik och positionerande. Jag kan inte lita på representanterna. Jag saknar förtroende, på djupet. Naivt kanske, men det är det jag saknar. Det är känslan!
Statsvetaren Bo Rothstein såg tillit som det kitt som håller ihop ett samhälle och välfärdssystem, som i sin tur skapar tillit och välfärd. Kanske är det nått åt det hållet som min känsla också kan beskrivas? Fast just det begreppet har på senare tid uppgraderats till ett kommunalt buzzword av nästintill överjordisk betydelse för alla problem. Men det är en annan bloggpost någongång.
Pröva tanken. Känner du fullt och odelar förtroende för de som representerar dig? Om du gör det är det ju bra. Om du känner som jag?