Västtrafik brukar ju få en hel del skit för sin trafik (eller kanske när de inte har trafik). Buss nr 100 är ett sådant exempel där det är befogat med kritik. Har själv åkt i fullsatta bussar med stående passagerare två lördagar de senaste tre veckorna. Mitt på blanka eftermiddagen. Till Göteborg.

Något som däremot fungerar alldeles utmärkt är registrering av periodkort på hemsidan. Jag lyckades med att tappa mitt kort häromdagen. På några minuter fick jag hjälp att spärra mitt tappade kort och kunde kvittera ut ett nytt kort med samma innehåll som det jag just slarvat bort. Allt detta tack vare att jag gjort mig det lilla omaket att registrera kortet på Västtrafiks hemsida.

Bra service tycker jag. Precis så enkelt och smidigt som man vill ha det. Äras den som äras bör.

Ja, det blev startgrupp nr 7. Det är nya tider nu. Men det skall bli kul. Göteborgsvarvet är ALLTID kul.

Nu handlar det om att "komma runt". Jag kommer säkert att klara det, trots den korta förberedelsetiden. Men målsättningen kvarstår. Trots att dagens långa träningspass (16 km ung.) gick bra. Har kört så långt nu några veckor. Allt rullar på bra. Ser med tillförsikt fram emot varvet.

Dagen efter Van Morrisons koncert på Lisebergshallen och dags att sortera lite fler intryck. Bra omdömen i GP:s recention, även om jag tycker att Johan Lindqvist dramatiserar väl mycket. Jag märkte visserligen också irritationen när tekniken krånglade. Men att tillställningen "havererade", nä det är väl att göra historien lite väl bra. I övrigt håller jag med.

Vidare är jag två t-shirts rikare. En officiell långärmad köpt inne i hallen och en högst inofficiell. Som vanligt fanns tillfälliga försäljare på plats utanför arenan efter showen med sina egna varianter på turnétröjor.

Föll också för erbjudandet att köpa en dubbel live-platta inne i hallen; "Live at Austin city limits festival" för blott 100 kr. Ett fynd. Verkar vara samma sättning som spelade i Lisebergshallen och en hel del av setlistan verkar också vara den samma. Blir ett fint ljudminne tillsammans med övriga minnesbilder.

Jag vet inte om Gud hade ett finger med i spelet, men stundtal var det rent himmelskt i Lisebergshallen i kväll. Van Morrison levererade.

Tyvärr kör han stundtals fast i country-träsket och i ett och annat storbandspumpande stickspår. Men resten, när han håller sig till den raka musikaliska rocken, då är han oslagbar. Helt oslagbar.

Soul och Behind the ritual från nya skivan är magiska. Bright side of the road, Precious time och Wild night likaså.

Avslutning med stående ovationer, allsång och handklapp till Brown eyed girl och Gloria (förstås).

Jag tror t.o.m.jag såg ett leende på Vans läppar (och det var inte magknip den här gången).

Den här pjäsen i frostat glas köpte jag för ganska precis ett år sedan i Milano, utanför San Siro. Det var efter matchen Inter-Palermo (2-2, Cruz och Adriano målskyttar, Z inbytt i andra halvlek) som jag hittade den till slut. Före matchen var fyndet en snygg, verkligen snygg Inter-halsduk som har hängt med hela vintern. Men det var ju en mugg jag letade efter....

Vi såg matchen och var på väg mot spårvagnarna för att åka hem till hotellet igen. Försäljarna stod kvar. Då fanns den plötsligt där. En officiell, licensierad produkt (ja så stod det på kartongen - jag är blåögd och litar på alla). 10 euro. Det hade jag betalat för halsduken också, var tydligen standardpriset på souvernirer. Iallafall om man ser lite desperat ut och väldigt gärna vill ha den enda muggen som syns i närheten och är på språng mot den sista vagnen tillbaka mot centrum.

Det är som min kompis från Madeira säger; kaffe blir på något konstigt sätt godare i glas. Så är det! Även i den här.

Ibland blir det lite svårt att hänga med. I det nyss avslutade slutspelet i ishockey uppstod en situation som var lite "kul". Ett (till synes) givet mål dömdes bort. Dessförinnan hade domaren och en av linjemännen först dömt mål. De sedvanliga protesterna var högljudda. Det eviga snackandet (kommuniceradet som det på förbundsretorik kallas), som pågår vid snart sagt varje avblåsning i elitseriematcherna, hela säsongen lång, vidtog.

Efter konferens med videodomarna godkändes inte målet. Då tog protesterna givetvis ny fart, med nya "kommunikatörer". Huvudinvändningen var då att: "Du kan ju inte ÄNDRA ett domslut! Du har ju redan godkänt målet."

Nä, just det. Hur var det nu igen? Det som varje protesterna hockeyspelare högst av allt vill uppnå, kan inte tillåtas av principiella skäl. Eller...... hur vill vi nu ha det?

För att (möjligen) behålla någon form av trovärdighet kanske de evigt protesterande svenska hockeyspelarna skulle försöka ta intryck från annat håll. Yngste sonen påpekade att i det pågående NHL-slutspelet åker spelarna per omgående till utvisningsbåset utan snack. Befriande respekt för spelets idé, regler och dess uttolkare; domarna.

Kaos är granne med Gud?

Inte en trepoängare ännu. En ynka poäng och sist i Allsvenskan. Tränaren kickad (ja, kallade det vad ni vill).

Det kunde onekligen ha börjat bättre!

Hade förmånen att tillbringa nästan hela lördagen i sonsonens sällskap. Vi promenerade i Borås Djurpark. Vi fick faktiskt riktig närkontakt (av någon grad) med två av tre vargar. Elefanter på savannen och lejon som dåsade i solen. En majestätisk gepard och kafferbufflar som avslutning. Stort!

Nu skall väl, sanningen att säga, konstateras att sonsonen sov sig igenom hela härligheten. Utan minsta undantag. Men, han verkade helt nöjd med sitt första besök i djurparken. Hans farafar var dock lite mer grinig. Stegmätaren som under den pågående motionskampanjen sitter monterad på bältet gav knappast något utslag efter tre timmars ivrigt promenerade. Måste ha berott på de mjuka skorna! Ynka 4.000 steg! Blir svårt att "förklara" för sina lagkamrater.

Effer att ha fått påfyllning med käk (både sonson och farfar) blev det läge för lite mer utbyte över generationsgränserna. Föll mycket väl ut.