Läser Björn Wimans söndagskrönika i DN och fastnar för begreppet presentism. Myntat av historikern François Hartog. Ett tillstånd där man inte behöver lyssna till tidigare generationers erfarenheter och där man saknar kraft eller intresse att ta sig an framtiden.
Är det inte precis där vi befinner oss just nu? Exemplen från vår samtid kan mångfaldigas hur många gånger som helst.
Wiman skriver avslutningsvis om framtiden; Att den kvarstår som en möjlighet om vi kan återerövra de konstruktiva grundbegrepp som den moderna demokratin vilar på: tilltro till vetenskap och fakta, respekt för mänskliga rättigheter och tilliten till politikens förmåga att genomföra nödvändiga och rationella reformer.
Att de grundbegreppen inte är de rättesnören som är högst prioriterade idag kan nog många skriva under på. Wimans text är en bearbetad version av ett tal som han höll i Göteborgs domkyrka den 8 maj. Förvisso välformulerade och nödvändiga ord i rättan tid, men är vi också beredda att ta dem till oss, på allvar?

2021 hade fastighetsbranschen lånat belopp som motsvarar 42 procent av hela Sveriges BNP.
Jag kan inte sätta detta i någon relation och bedöma hur allvarligt det är. Men nog låter det alarmerande, eller hur?

Trodde aldrig att jag skulle behöva ens fundera kring vad som kan och möjligen får sägas i en öppen demokrati. Men när man noterar den kraftiga förskjutning i ordval och positionering som skett det senaste decenniet tvingas man nog in i den hörnan.
Vilka är det som säger vad och framför allt vad är det de säger? Polarisering, hårdnande debattklimat och ogenerade lögner. Gränsen för vad vi skall behöva tåla och vad som sker i lagarnas gråzoner tilltar. Medvetet såklart. Syftet politiskt.
Kommentatorsfält stängs och de som fortfarande är tillgängliga befolkas av botar och trollfabriker. Det s.k trollandet utgår också numera från etablerade tangentbord. Det vet vi eftersom det ibland trycks på sändknappar, med fel konto aktiverat.
Vårt största politiska parti söker, som de gjort tidigare - utan framgång, inspiration i USA för hur den kommande politiska debatte skall föras. Det spåret borde förskäcka, av många skäl.
Någon väg tillbaka till ett tidigare givet läge brukar sällan utvecklingen erbjuda. Bäva ordentligt måtte vi dock om den inslagna vägens ordval och angrepp fortsätter i tangentens riktning.

”Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Den ska utjämna de skillnader som finns i hemmiljö och födelseort. I dag är den svenska skolan sällsynt illa lämpad för denna avgörande uppgift. Skolan ska konkurrensutsättas, hette det när friskolereformen genomfördes. Men skolan är inte en affärsverksamhet. Konkurrens är bra för en livsmedelsbutik; men skolan är en samhällsbärande institution, en av de viktigaste. Man kan inte lämna ett barns utveckling i händerna på folk som gamar efter pengar. Man kan inte lämna fältet öppet för den sorts föräldrar som tror att deras barn bara är kunder i den ena skolan eller den andra. Skolor kan variera i pedagogisk inriktning men inte i sitt avgörande uppdrag: att ge unga människor en solid kunskapsgrund och en självklar känsla av att leva i ett demokratiskt samhälle där alla har ansvar för helheten.
Det gäller också pojkarna, de blivande männen.”

Sven-Eric Liedman
Idéhistoriker och författare

kulturdebatt@dn.se

Så sant! Ovanstående borde inte vara så svårt för alla att kunna skriva under på. Det är förödande att vi lämna fler och fler efter och utanför. Vänd om, se tillbaka. Vi har haft en ordning som var bättre lämpad för att förmedla utbildning. Detta system håller nu fullständigt på att raseras. I slutet på den nedåtgående spiral vi nu har kan vi bara ana något ännu värre än det vi nu upplever.

Än slank han ner i diket. De flesta sagor har ett slut. Olika metaforer för samma sak. Utvecklingen svänger av, kanske helt om, tar en ny inriktning. Men det händer. Det intressanta är när det händer och om man är med och fattar att det är då det sker. Och ibland; en helt avgörande skeende som får kompassen att snurra.
Många av de nu dagsaktuella frågorna är av den kalibern tror jag. De är på väg mot en svängning, frågan är bara, som sagt, när. Skolan måste vara ett sådant område. Och kanske, kanske, är vi snart framme vid ett sådant tillfälle. Inte för att det idag skrivs om ett avslöjat fusk på en fin privatskola. Men nära på. Rektorn för den fina och högt aktade Handelshögskolan i Stockholm tycks signaler att utbildningssystemet som det ser ut nu, inte förmår, med säkerhet, leverera det som den påstår sig göra. Betygen som handelsvara på en konstruerad marknad visar sig inte hålla måttet i den anrika skolans ögon. Egna prov som extra urvalsinstrumt och  rödlistning av skolor som exelerar allra mest med de s.k glädejbetygen - vilket är en förskönande omskrivning från tillskyndarna av systemet - eller hellre fusk- och korruptionsbetyg snarare är det korrekta epitetet, föreslås för att motverka eländet.
Var det detta som kanske behövdes. Att hittepåsystemet med friskolor och deras tillkortakommanden till slut exploderar rakt i ansiktet på prestigeskolornas prestigeskola, och som tvingas ryta till på skarpen. Kanske, kanske får det pendeln att svänga till slut och den orättfärdiga fria dragningsrätten av pengar till elevernas fromma äntligen har nått vägs ende.
Eller blandar jag nu mina förhoppningar med hur jag tolkar ett av flera tecken i tiden. Möjligen är det så, för en de som varit vinnare i det system som nu rektorn kritiserar är ju också finansiär av en professorstjänst på Handels. Så sannolikheten för övertolkning från min sida är nog tyväärr överhängande. Men man kan ju alltid hoppas.

Man skall väl inte sänka sig till att känna skadeglädje egentligen. Ändå poppar något slags känsla upp, som i vart fall inte är olustig. Har skrivit både om kompiskapitalism och oligarker tidigare. Ingen hemlighet vad jag anser om det.
Så när det rapporteras om att det verkar gå fort i utförsbacken för en av dem kanske man ändå får tillåta sig att åtminstone kanske få förnimma känslan av något i stil med rubriken eller det mer gamla hederliga: hut går hem!

Såg detta förskräckliga nyord. Finns definierat på Wikipedia, så etablerat är det tydligen. Jag tycker att det spelar i samma klass som glädjebetyg. Man väljer ett mjukare, mer ofarligt uttyck än det grova kriminella som egentligen är för handen. Korruption är vad det handlar om. Mygel och elände. Oligarker är ett annat inlånat begrepp som sitter mycket bättre. Jag kan inte begripa varför det skall franställas med lagom rundade hörn. När det egentligen är vassa slipade kanter som förstör samhällskroppen.

Lena Sohl forskare i sociologi på Södertörns högskola, skriver idag om att klassresor knappast är en realitet. Det var det inte heller, visar forskningen, förut heller. Kanske aldrig i moderns tid. Däremot används begreppet i den politiska retoriken, som en möjlighet för de som är ambitiösa och duktiga. En konsekevens av detta är, enligt Sohl, att det budskapet medför att många ställer sig tveksamma till att utjämningspolitik är viktigt. Detta eftersom man kan göra den s.k resan (jag är för övrigt vansinningt trött på metaforen resa, ett buzzword som är klart överutnyttjat) ifrån ojämlikheten.
Fiffigt såklart, att politiskt slippa hantera begreppet klass. När hörde vi ens det ordet nämnas i sin ursprungliga betydelse. Utan resa-påhänget? Tänkvärt är det i alla fall.
Och tänk vad det kunde göra för och med den politiska debatten om forskningsfakta på något sätt kunde ta sig in snabbare och kanske med något slags direktaccess? Lite svettigare skulle det nog bli för de som alltför frikostigt tar ut de stora svängarna.

https://etidning.dn.se/shared/article/det-ingar-i-den-svenska-sjalvbilden-att-vi-klassreser-tyvarr/pkRx0w4y