Läser Björn Wimans söndagskrönika i DN och fastnar för begreppet presentism. Myntat av historikern François Hartog. Ett tillstånd där man inte behöver lyssna till tidigare generationers erfarenheter och där man saknar kraft eller intresse att ta sig an framtiden.
Är det inte precis där vi befinner oss just nu? Exemplen från vår samtid kan mångfaldigas hur många gånger som helst.
Wiman skriver avslutningsvis om framtiden; Att den kvarstår som en möjlighet om vi kan återerövra de konstruktiva grundbegrepp som den moderna demokratin vilar på: tilltro till vetenskap och fakta, respekt för mänskliga rättigheter och tilliten till politikens förmåga att genomföra nödvändiga och rationella reformer.
Att de grundbegreppen inte är de rättesnören som är högst prioriterade idag kan nog många skriva under på. Wimans text är en bearbetad version av ett tal som han höll i Göteborgs domkyrka den 8 maj. Förvisso välformulerade och nödvändiga ord i rättan tid, men är vi också beredda att ta dem till oss, på allvar?