På Regeringens bord ligger ansökningar om utbyggnad av havsbaserad vindkraft motsvarande all kärnkraft i Sverige (DN 27 oktober).
I avtalet som garanterar regeringsunderlaget ändras de ekonomiska förutsättningarna för vindkraftetableringar. Kärnkraft är huvudinriktningen. De företag som står för planerna blir såklart tveksamma när spelplanen troligen ändras. Kalkyler ses över i avvaktan på aviserad lagstiftning.
Vindkraft som hade kunna realiseras i närtid kanske inte kommer tillstånd till förmån för satsningar på en energiform, vars etablering och produktion ligger långt bortom vindkraften. Jag behöver inte älta de 100.000 åren av lagring (som inte är löst ännu) och den nyvakna förståelsen för utsatheten vid krig och hot. Olycksrisken handlar, som vi av bitter erfarenhete vet, om större värden än de som rotorblad kan åstadkomma.
Ovanstående argument biter inte. Det är helt tydligt. Efter Harrisburg, Tjernobyl och Fukoshima fanns inget folkligt stöd för kärnkraft. Kanske inte heller parlamentariskt. Nu regerar dock strutspolitiken, som om inga faror finns. Att de ingenting har lärt?