På vår gymnasieskola i Sundbyberg fanns ett fotolab för eleverna. Blev medlockad att gå med i den Fotoklubb som huserade där. Lärde mig massor om framkallning, kopiering och fotografi av duktiga kompisar.
Ambitiösa var de också. Ordnade ett studiebesök hos en ”fotograf”. I Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Har bara diffusa minnen av perspektivdiskussioner utifrån modeller för filminspeningsom fanns i någon ateljé vi fick se. Men mer specifikt att han berättade om hur han beundrade tiden då fotograferna endast hade glasplåtar och stora kamraschabrak med svarta draperier. - De hade kanske bara en glasplåt med sig ut i naturen. Ställde krav på planering och koncentration då. Ni har ju 24 eller 36 bilder att gödsla med, för att få kanske en bra, minns jag dock att han poängterade för oss (föga anade han den digitala utvecklingen).
Hade jag bara vetat då att det var den berömde Christer Strömholm som tog sig tid med oss gymnasister. För mig betydde namnet inget då, bara ”en fotograf”. Begreppet fanns nog inte då, men om jag begripit vem han var då, hade jag nog varit ordentligt starstruck.