Utifrån incidenten med skämtet med de tvättade lånelakan på SVT, som ledde till polisingripande och frihetsberövande raljerar Hanne Kjöller frisk i dagens DN, men förmodligen helt korrekt, kring vår kollektiva dumhet. Eller funktionella dumhet enligt professor Mats Alvesson, som är en konsekvens av den fåfänga förhoppningen att alla tänkbara scenarier går att förutse och nedteckna i diverse handlingsplaner, som Kjöller refererar hans tes (återkommer i ämnet, skall bara läsa hans bok först).
Har i minnet en händelse från början av 90-talet då en nyfrälst arbetskamrat hävdade att vi skulle dokumentera och beskriva alla våra arbetsuppgifter så att en kollega när som helst skulle kunna ta fram en pärm och göra ditt jobb, som han uttryckte det. Kändes redan då lite märkligt att ha ett arbete som krävde akademisk examen men vars arbetsuppgifter kunde reduceras till instruktioner i pärm.
Aldrig har vi varit så välutbildade argumenterar Kjöller, och ändå uppmuntras vi att använda vårt huvud mindre än tidigare. Säg den befattningshavare idag som inte antingen hänvisar till en översyn av rutiner om något gått snett, eller hävdar att rutinerna har följts, även om slutresultatet gått över styr (som exemplet med lakanen).
Jag är beredd att till fullo dela Kjöllers, och även Alvessons, syn på hur instruktioner, policies, värdegrunder och manualer i en salig blandning gör slutprodukten av vårt arbetsliv sämre än det annars hade varit. Min spontana och intuitiva olustkänsla från 90-talets början följde mig genom hela mitt resterande arbetsliv. Kanske det nu äntligen har nått vägs ände och vi kan få en mer sansad syn på handlingsplanernas och rutinernas allsmäktighet? Ett sent tillnyktrande är på sin plats och ack så välkommet!