Makt korrumperar har det alltid sagts. Inte mycket som talar emot det. Den fartblindhet kombinerat med tondövhet som makthavare ibland uppvisar är alltid lika frapperande som sorgligt.
När jag ser hur den nytillträdde brittiska premiärministern tvärvända från sin initialt inslagna väg och som (väl?) varit hennes innersta och djupt ideologiska övertygelse, måste man också fråga sig; hur långt är politiker beredda att förnedra sig för att med hörntänderna i bordskanten, bita sig fast vid den makt man tillskansat sig? Rätt ordentligt uppenbarligen.
Det är ju förstås frestande att ställa samma fråga i det nya politiska landskapet som nu tornar upp sig. Vem eller vilka har fått backa rejält eller omdefinierat sin position för att få en plats vid bordet? Och som man kommer att få se använda samma hörntänder som den brittiske premiärministern, för att bita sig fast? Och, det finns redan djupa spår sedan tidigare som går utmärkt att haka i!