Bad en AI (Googles Gemini) skriva en argumenterande text om varför vi inte är beredda, på ett personligt plan, att minska på vår konsumtion för miljön och klimatets skull. Här är resultatet:

Trots den ökande medvetenheten om klimatkrisen och miljöförstöring, ser vi inte en motsvarande minskning i vår personliga konsumtion. Varför är det så svårt att ändra våra vanor, trots att vi vet att de skadar planeten?

1. Bekvämlighet och vana: Vi har vant oss vid en bekväm livsstil med rikligt med varor och tjänster. Att ändra dessa vanor kräver ansträngning och tid, vilket vi ofta saknar eller inte prioriterar.

2. Sociala normer och status: Konsumtion ses ofta som en symbol för framgång och lycka. Att avstå från vissa varor eller tjänster kan kännas som att ge upp en del av sin identitet eller sociala status.

3. Brist på tillräckliga alternativ: Hållbara och miljövänliga alternativ är ofta dyrare, svårare att hitta eller av lägre kvalitet. Detta gör det svårt att leva en fullt ut hållbar livsstil.

4. Psykologiska faktorer: Vi tenderar att prioritera kortsiktiga belöningar och bekvämlighet framför långsiktiga mål som att rädda klimatet. Känslor som rädsla och oro kan också leda till att vi undviker att tänka på problemet.

5. Brist på kollektivt ansvar: Vi ser ofta problemet som individuellt och tror inte att våra egna små handlingar kan göra skillnad. Vi behöver en starkare kollektiv röst och politiska åtgärder för att skapa en verklig förändring.

Att ändra våra konsumtionsvanor är inte enkelt, men det är absolut nödvändigt för att skapa en hållbar framtid. Vi behöver hitta sätt att göra det bekvämare, mer socialt acceptabelt och ekonomiskt möjligt att leva en hållbar livsstil. Samtidigt krävs politiska åtgärder för att skapa en rättvis och effektiv omställning.

Kom ihåg: Varje liten förändring räknas. Att börja med små steg, som att äta mindre kött, handla second hand eller använda kollektivtrafiken, kan göra stor skillnad i det långa loppet. Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid för oss alla.

Det verkar som det nu är klart att vi får bli medlemmar i NATO. Kommer att beskrivas som en stor politisk framgång. Givetvis med de sedvanliga inrikespolitiska krumbukterna (och som vanligt helt utan betydelse i verkligheten). Någon kommer att säga att det var vi som initierade ansökan och några andra som fnysande kommer att säga att det var vi som rodde det iland. Dubbelsuck!
Att >få< bli medlem är ett något märkligt läge vi hamnat i. Två despoters maktspel tillåts verka i full blom, utan att någon lyfter ett finger. Det enda som lyfter efter deras agerande är ett antal stridsplan, från USA och Sverige, och som hädanefter står till deras maktgalna hjärnors förfogande. Med alla rimliga faktorer i bedömningen borde organisationen vara väldigt nöjda med en medlem som Sverige. Vi kommer plikttroget att pynta in de erforderliga procenten i budgeten för den medlemskrävda militaristiska expansionen. Plus de värdlandsåtaganden som krävs. Ingen budgetnedskärning här inte. Håller på att verkställas redan innan vi är medlemmar. Vi står högt på tå när det gäller sådant. Hög prioritet.

Eftersom påverkansbranschen kan svälja så många f d politiker måste det innebära att det finns ett stort antal köpstarka, som är beredda att betala för att få tillgång till deras s k kompetens a k a telefonbok/kontaktnät. Vägen till de kvarvarande folkvaldas öron och uppmärksamhet har således en väg in, via en betallösning.
Hur kan jag tro att det här existerar? Av den enkla anledning att marknaden ju aldrig har fel. Finns det ett stort antal säljare, kan man vara säker på att det också finns betalningsvilliga köpare. Och så länge de är beredda att betala marknadspriset för tjänsterna, levererar säljarna det som efterfrågas. Och uppenbarligen även de i slutändan av näringskedjan; kompisarna vid makten. Vad kan det finnas att hämta i det här systemet för dem, kan man fråga sig? Jag är inte säker på att vi vill veta svaret.

När regeringen ökar utsläppen de närmaste åren uppfyller den bara sina vallöften. Ulf Kristersson blev inte statsminister för att han vill föra en ambitiös klimatpolitik, han blev statsminister för att han lovade dra ner reduktionsplikten, sänka bränslekostnaderna och därmed öka utsläppen. På kort sikt. På lång sikt skulle utsläppen minskas med utbyggd kärnkraft.
Regeringen tar ett steg bakåt med förhoppningen att så småningom kunna ta två steg framåt.
Politiken påminner om en rökare som lovar sluta snart men först ber att få gå upp från ett till två paket om dagen. Rökstoppet ska nås med kärnkraft. Men först två paket avskaffad reduktionsplikt.

Tomas Ramberg DN

Utmärkt jämförelse av Ramberg. Alla vet att rökning OCH kärnkraften båda är livsfarliga. Och ändå? För som Ramberg också konstarerar: Det är över 20 år till 2045 men bara två år till nästa riksdagsval. Gissa vilket som upptar regeringens sinnen mest.

En sak står klar efter de senaste årens turer. Det kommer att dröja innan en svensk regering kritiserar vare sig Turkiets eller Ungerns politiska utveckling i de uppriktiga ordalag som gällde före den svenska Natoansökan.

Tomas Ramberg, DN

Kriminalvården har läst Tidöavtalet och de straffskärpningar som föreslås komma. Räknat på behovet av platser och kommit fram till en tredubbling på 10 år (9000->27000). Här ska byggas anstalter nu.
Jag menar, de tycks inte för fem öre tro på straffskärpningarnas avhållande effekt????
Varför kör vi då vidare på den linjen, om ingen tycks tro på att straffskärpningar minskar kriminaliteten?
Artikel i SvD idag om Nederländerna som redan gjort det här. Insett att förebyggande och fotboja är bättre. Har tomma fängelser nu.

Marknaden gillade uppenbarligen inte Akelius idéer - för sanningen är ju den att om en friskola ingår i en börsnoterad koncern så är faktiskt utdelningen viktigare än att hjälpa lärare och elever.

, men Akelius idéer var ”en extrem form av filantropi i börsnoterad miljö”. Så kan man också kalla tanken ”återinvestera vinsten i verksamheten”, vilket försvararna av det bisarra svenska skolsystemet brukar säga sker.

Anna Andersson

Aftonbladet

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/69x5v8/anna-andersson-om-roger-akelius-och-academedia

Ändå bra att marknaden tydligt signalerar det vi alla redan visste. Så kanske vi åtminstonde slipper höra de slappa argumenten från politiskt håll, när vinster i välfärden diskuteras. Blir det tal om återinvestering av vinster i verksamheten, till gagn för elever eller patienter, då spricker den polerade fasaden. Degen skall in!

Svensk politik har på senare år ofta kört in på stickspår, där medvetna missförstånd och direkta lögner förgiftat debatten. Utspel görs alltför ofta för att kittla ilskan i sociala medier, inte nödvändigtvis för att lösa samhällsproblem.

Peter Wolodarski
peter.wolodarski@dn.se

Känns ändå anmärkningsvärt, men inte alls överraskande, att den normalt så försiktige chefredaktören för landets största tidning har en sammanfattande analys av svensk politik som innehåller formuleringar som direkta lögner och kittla ilskan i sociala medier. Att lögnen och populismen så till den milda grad definierar svensk politik att den nu nått ställningen av ett allmänt accepterat faktum blir därmed tydligt, i mina ögon. Vad detta kommer att få för konsekvenser på lite längre sikt är det nog något som vi alla borde fundera kring. Man kan förstås låta sig nöja med att konstatera att det ljugs och spelas spel i politiken, men vad gör det då med oss och vår syn på samhället? Oavsett hur man ser på omfattningen av den gemensamma sektorns storlek och uppgifter, är det knappast någon framgångsfaktor om vi samtidigt konstaterar att de som ytterst är ansvariga för den samma, agerar på ett sätt som inte med den bästa vilja i världen kan beskrivas som annat än ett svek? Mot sanning, respekten för fakta, saklighet och opartiskhet, som samtidigt är vägledande för agerandet inom den gemensamma sektorn.