Så ser vi det hända igen. En extremt politiskt försöksballong släpps iväg. Avsikten är inte här och nu. Avsikten är att förskjuta perspektiven en liten aning. Bana väg för andra förslag som inte är lika extrema i jämförelse, men som lite i skuggan av det mest extrema för stunden finner sin väg ut och kanske just därför kan uppfattas som acceptabelt?
När detta har skett under en tid är möjligen dags för det f d extrema ursprungsförslaget att presenteras på riktigt. Och i sämsta fall har perspektiven förskjutits såpass att det också kan genomförs. För vad har vi för ögonen just då? Jo, något ännu värre. Och så rullar det på.

För alla som tar del av Energimarknadsinspektionens statistik framgår att Sverige under det senaste decenniet varit en av EU:s absolut största elexportörer, trots sex nedlagda kärnkraftsreaktorer. Och bara häromdagen framkom en varning från statliga Vattenfall att ny kärnkraft mycket väl kan bli än dyrare än vad som tidigare kalkylerats.

Infrastrukturen för kraftöverföringen behöver utvecklas och byggas ut, javisst. Men den hör till den bäst fungerande i hela Europa, inte till den sämsta.

Exakt i detta nu växer solkraften. Den är billig. Ja, vi har till och med energiorganisationen IEA:s ord på att den är allra billigast. Naturligtvis ska den växa mycket mer. Solkraft kan, tillsammans med vindkraften och, i botten, den reglerbara och stabila vattenkraften och de kvarvarande kärnkraftverken, skapa en stark, robust och utökad elmarknad.

Det kan gå snabbt, om systemet ges chansen. En vrålsatsning på kärnkraft äventyrar solelsexpansionen.
Nya reaktorer tar femton år att få fram, positivt räknat. Solel kan expandera genast, och ackumulerat ha genererat många biljoner wattimmar innan den första nya reaktorn tas i drift. Till utmärkt tjänst för klimatet - och svenskarnas plånbok.
Varför säger inte regeringen något om detta?

Jan Lindsten
jan.lindsten@bt.se

https://etidning.bt.se/shared/article/jan-lindsten-falskt-i-politiken-om-karnkraft-bade-forr-och-n/6vnq1l1N

Kanske kommer det att vara en onormal tillströmning av begäran av allmänna handlingar på landets universitet på måndag och framöver? Kanske har även svenska ministrar anledning att följa den uppmaning som den norska statsministern gett till sina. Alltså att gå igenom sina akademiska uppsatser och leta efter eventuellt fusk (!).
En minister, den för bl a högre utbildning (behövs ingen närmare kommentar till den portföljen) har lämnat in sin avskedsansökan, då hennes masteruppsats i rättsvetenskap (av alla ämnen) avslöjats med att innehålla plagierad text, utan källhänvisningar. En minister till har tydligen också en uppsats med liknande (låt oss säga) brister, inte bara i sin CV utan också som ett möjligt lik i garderoden.
Jag tror att sådana här avslöjanden har en viss spridningseffekt. Därför tror jag också att det finns ett antal partikanslitoaletter även i våra grannländer som i dagarna utsätts för en minutiös, sällan skådad, saneringsoffensiv.

Men kanske mest illa är den andliga kollapsen som nu skär genom alla partier. Om ni inte har något annat att erbjuda oss medborgare än prat om att ”det är allvar nu” och ”det är kris på riktigt”, oavsett om det handlar om gängskjutningar, ryssen eller klimatfrågan så uppstår frågan, vad ska vi då med er till?
Om ni inte har någon förmåga att visa på en god samhällsvision, och åtminstone någon idé om hur vi tar oss dit, varför sitter ni då i landets ledning? För att ge oss en förlamande känsla av skuld och hopplöshet?

Stefan Nilsson, präst och medborgare

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/mQk61O/stefan-nilsson-prast-vad-ska-vi-med-ertill-politiker

Jag har ett förslag . Om det här med visitationszoner nu skall bli verklighet tycker jag att lagstiftarna skall föregå med gott exempel och frivilligt erbjuda riksdagshuset och dess partilokaler. Som ett första test.
De zoner som är tänkta skall väl kunna etableras även om någon brottsmisstanke inte finns? Det skall väl räcka med att en grupp av människor inom ett visst område inte är som vi andra, eller hur?
I det nu aktuella fallet finns ju faktiskt dessutom en rätt så rejäl misstanke om att brott begås inom det här området, av en viss grupp människor.
Så låt oss testa. Hur framgångsrikt är det med ständiga visitationer, riktade mot samma grupp av människor. Och hur upplever de att vara utpekade?

Tidens tecken blev extra tydliga i veckan. Intresset för att bekämpa en av den organiserade brottslighetens främsta inkomstkällor har nog inte sina främsta tilskyndare hos dem som har tillgång till riksdagens toalettstolar och handfat. Är det samma personer som också har tillgång till lagstiftarnas öron så kommer möjligen det ljumma intresset i en ny dager?
Att ideologierna är döda och politiken kanske främst är en födkrok bland andra blev också satt under skäppan igen. Att kända personer blir medlemmar över ett dygn och kanske får toppuppdrag i EU har vi sett hända förut. Nu blev det så igen. Möjligen är osäkerheten lite större denna gång? Någonstans i föraktet kanske man också skall skänka de personer en tanke som troget sin övertygelse kämpar på i lokala partiorganisationer med det föraktade kaffekokandet och mötestragglandet. Kvällar och helger. Någon förstaplats på EU-listorna väntar definitivt inte som belöning. Möjligen att vår variant av representativ demokrati inte rasar ihop totalt? Skulle den utvärderas bara på grundval av det som kommit i dagsljuset denna vecka hade nog inte chanserna varit så stora att den överlevt det totala folkliga underkännandet?

Det politiska spelet snurrar obekymrat och inte helt oväntat vidare. Global uppvärning är sedan länge reducerat till en bricka, som knuffas under ett pliktskyldigt mumlande fram och åter mellan de som besitter makt och förmåga i stort att åstadkomma en förändring.
Det obehagliga, men också det fina i kråksången, är att det här är ett område som lever sitt helt egna liv. Objektivt mätbart på många områden. Det varmaste året sedan mätningarna började osv. FNs klimatpanel talar klarspråk. Miljömål kan man rycka lite på axlarna åt och lakoniskt konstatera att dit kommer vi inte att nå, men…
Åtärder som skulle betyda något på riktigt kommer att kosta och kanske också svida. Det är först när vi på allvar sänker vår standard, åker bil i mindre omfattning, flyger mer sällan, tänker solidariskt och globalt och konsumerar bättre, rättvisare och riktigare, som någonting av betydelse kommer att hända. Om det kommer att räcka i så fall inom den utmätta tid som står till buds, återstår att se för de som är med då.
Under tiden tickar Domedagsklockan. Vid den senaste justeringen återstod 90 sekunder innan det var för sent. Så kort tid har den aldrig tidigare visat. Det var för ett år sedan. De som tycker utveckligen har gått åt rätt håll sedan dess, får gärna räcka upp en hand!

Råvarupriserna har rasat på världsmarknaden. Naturgas har t ex sjunkit i pris sedan 2022 med nästan 90 %, likaså priset på oceanfrakt. Olja och bränsle är inte heller inte lika dyrt nu som tidigare. Globalt handlade matvaror (vete, socker och mjöklpulver) är idag nästan tillbaka på samma nivå som i början av 2021. Veteskördarna i världen ligger på rekordnivåer.
Svenska matvaror borde då rimligen, om man tror på marknadsekonomins välsignelse, också vara tillbaka på den tidigare nivån, när nu den oroliga världsekonomin har lugnat ner sig? Nä, den har unde samma period blivit 26 % dyrare och ligger kvar i princip oförändrad på denna nivå. Exemplen i texten är hämtade från DN, idag. Mjölken som kostade 10 kr innan pandemin och krigseländet steg till 13 kr och har förblivit där, är ett tydligt och enkelt åskådliggjort exempel. Borde varit tillbaka kring 10 kr igen, typ.

Vem eller vilka som tar hand om mellanskillnaden krävs det nog ingen raketforskning för att konstatera? Och hur var det nu med marknadsekonomin?