Det verkar som det nu är klart att vi får bli medlemmar i NATO. Kommer att beskrivas som en stor politisk framgång. Givetvis med de sedvanliga inrikespolitiska krumbukterna (och som vanligt helt utan betydelse i verkligheten). Någon kommer att säga att det var vi som initierade ansökan och några andra som fnysande kommer att säga att det var vi som rodde det iland. Dubbelsuck!
Att >få< bli medlem är ett något märkligt läge vi hamnat i. Två despoters maktspel tillåts verka i full blom, utan att någon lyfter ett finger. Det enda som lyfter efter deras agerande är ett antal stridsplan, från USA och Sverige, och som hädanefter står till deras maktgalna hjärnors förfogande. Med alla rimliga faktorer i bedömningen borde organisationen vara väldigt nöjda med en medlem som Sverige. Vi kommer plikttroget att pynta in de erforderliga procenten i budgeten för den medlemskrävda militaristiska expansionen. Plus de värdlandsåtaganden som krävs. Ingen budgetnedskärning här inte. Håller på att verkställas redan innan vi är medlemmar. Vi står högt på tå när det gäller sådant. Hög prioritet.

Eftersom påverkansbranschen kan svälja så många f d politiker måste det innebära att det finns ett stort antal köpstarka, som är beredda att betala för att få tillgång till deras s k kompetens a k a telefonbok/kontaktnät. Vägen till de kvarvarande folkvaldas öron och uppmärksamhet har således en väg in, via en betallösning.
Hur kan jag tro att det här existerar? Av den enkla anledning att marknaden ju aldrig har fel. Finns det ett stort antal säljare, kan man vara säker på att det också finns betalningsvilliga köpare. Och så länge de är beredda att betala marknadspriset för tjänsterna, levererar säljarna det som efterfrågas. Och uppenbarligen även de i slutändan av näringskedjan; kompisarna vid makten. Vad kan det finnas att hämta i det här systemet för dem, kan man fråga sig? Jag är inte säker på att vi vill veta svaret.