Så småningom skulle årets förste koranbrännare, Rasmus Paludan, erkänna att han genomförde januari­aktionen vid turkiska ambassaden på uppdrag av en svensk höger­nationalist, som för övrigt också var den som filmade koranbränningen. De var i princip ensamma om manifestationen. Bara någon enstaka annan sympatisör syntes till. Ändå fick händelsen snabb och rekordstor internationell spridning, över 700 000 inlägg på en enda dag.
Det hela påminde om en bibel­bränning i Portland under amerikanska valrörelsen 2020. Två män ställde sig då i utkanten av en black lives matter-demonstration och tände eld på en bibel. Demonstranterna i Portland lade knappt märke till den perifera händelsen, men videon blev snabbt viral och ­retweetades av ledande republikaner. ?Den antifascistiska vänstern har nått fram till bokbrännings­fasen?, larmade Donald Trump jr.
Någon vecka senare kunde New York Times avslöja att filmen på bibel­bränningen hade skapats av den ryska tv-kanalen RT:s video­bolag Ruptly. Spridningen säkrades initialt via olika proryska kanaler.
Det viktiga är hur det egentligen förhåller sig, inte hur det bara ser ut att vara.

Ingrid Carlberg
Författare och ledamot av Svenska Akademien
kulturdebatt@dn.se