Den frågan, som är långt ifrån något retoriskt konstruktion, ställer Alex Schulman i dagens DN. Utgångspunkten för krönikan är de lagändringar, faktiska och föreslagna, som vi står inför.
Är det möjligt att ha någon referenspunkt i tillvaron? Så man vet när eventuella röda linjer (populärt bildspråk) passeras. Jag vill ju gärna tro det, trots att det kan verka som den tanken tillhör ett annat sekel. För att vi är på väg mot (eller har redan passerat) någonting som borde förskräcka oss alla, men uppenbarligen inte gör det.
Gissningsvis beror det på att flertalet nog tänker att den uppenbara repressivitet som nu packas upp och presenteras i en accelererande takt har sin målgrupp, och jag är inte med i den. Därför går den beska medicinen att svälja. Vi- och domtanken skänker en viss tröst. Jag är lite frestad att även använda kissa i byxan metaforen; först varm och gott men sedan!
Om jag får spekulera vidare tror jag inte att något av de s.k verktygen i lådan kommer att avskaffas, oavsett hur framgångsrika de kommer att vara. Vi kommer att få fortsatt betrakata dem som konstanta realiteter. Tillgänglig, utan skyddsnät, för alla tänkbara styrelseskick och maktkonstelationer som framtiden bär i sitt sköte. Jag är rädd för att vi har öppnat Pandoras ask.

Vi ser det nu nästan dagligen och vi har sett det sedan en lång tid tillbaka. Det läggs vad som kan uppfattas som extrema förslag från politiskt håll som inte har någon annan avsikt, i det korta perspektivet, än att bana väg för förslag som för några år sedan ansågs ligga utanför det acceptabla. Så förflyttas vår uppfattning om vad som känns som normalt och positionerat någorlunda i mitten. Och i någon mening kan det ju vara sant, eftersom mitten under tiden har förskjutits, som ett resultat av just denna process. Den blir självuppfyllande i någon mening.
Den uppenbara invändningen är att det är verkligheten som först ändrar sig, och att förslagen kommer som en reaktion på denna förändring. Så har det alltid fungerat. Det nya är, som sagt, att nu möts först en förändring med ett extremt förslag, som inte har någon annan avsikt än att kratta i manégen för en tidigare presenterad politisk tanke, och som nu i skenet av ännu mer extrema tankegångar kan tas emot av den breda allmänheten som både välgrundat och väl avvägt.

Kan vara viktigt att påminna sig om det gamla citatet. I nutid har det gällt i Ukraina och den gäller i högsta grad rapporteringen från Gaza och Israel just nu. Och varför inte prova den tanken på vår egen situation (utan något som helst försök till jämförande relationer) när vi hör om vad misstänkta kriminella sagt och vilka åtgärder de eventuellt har vidtagit. Vem säger vad, varför och vilka är de tänkta egentliga mottagarna av budskapet?

Vi får ta del inifrån de kriminella nätverken åsikter, tankar och ibland planer via journalistiskt arbete på bl a SVT. Det har fått mig att fundera lite kring vad det egentligen kan vara. Handlar det om att man är imponerad av någon med kontakter i den undre världen? Är vi som tittare/lyssnare verkligen betjänta av det som läcker ut därifrån? Det sägs att nätverken har stor förmåga inom många fält. Kan det vara så att de även utveckat sin förmåga att placera information som har andra syften än att hålla oss nyhetskonsumenter uppdaterade om det verkliga läget?
Media vidarbefodrar inte dagligen propaganda från t ex Ryssland och deras syn på krigsutvecklingen i Ukraina. Och så sker därför att vi på goda grunder kontaterat att det nästan alltid handlar om just propaganda. Krigets första offer är sanningen. Vi har enligt samstämmiga uppgifter en mycket allvarlig situation just nu i Sverige, om än kanske inte brett krigslik ännu, men definitivt något som beskrivs i krigstermer mellan konkurrerande kriminella falanger.
De som definitivt är betjänta av det som kommer ut från det hållet är polisen och deras analysverksamhet. Det torde vara ställt utom all tvivel.
Nu tror jag på inget vis att det finns några onda avsikter bakom rapporterandet i media. Det sker säkert mot bakgrund av alla goda journalistiska principer. Men bara för att vi kan, måste det göras? Det finns inget partsintresse att ta hänsyn till i dessa fall. ”- Nu är inte Stalin här och kan försvara sig” (autentiskt citat från SR) är ju ingen eftersträvansvärd hålling. Får hoppas att det inte är ett sådant synsätt som ligger bakom valet att förmedla läckande ”information”.

Ser i flera texter om den tilltänkta angiverilagen att den inte är beslutad och att man skall vänta och se vad den ev kommer att innehålla. Det känns mycket märkligt. Om något är det väl hög tid att debattera en tilltänkt lag innan den är beslutad? När den väl är formulerad och processas i systemet, och partierna på sedvanligt vis formerat sig och surrat sig vid masten, då är det försent. Kan inte förstå rädslan för en bred diskussion om en materia redan på utredningsstadiet. Det om något skulle kunna kvala in som beslutad i god demokratisk ordning.
Eller kanske jag kan förstå. Det känns nog tungt att behöva möta alla argument mot angiveri som företeelse under en lång tid. Det kan ju dessutom ge den s k breda allmänheten god tid att tänka efter, före.

- Nationalekonomerna är nästan helt överens om metoden att man ska ”skatta skiten” ur företag som orsakar problem. Då blir deras produkter dyra, och det är ett incitament för att lägga om beteenden, säger Erik Angner, doktor i nationalekonomi och professor i praktisk filosofi.

Det sägs att det fanns de som varnade för den dubbla rollen som RF-ordförande och uppdraget inom UEFA. Som om man förutsåg att det senare uppdraget per automatik skulle komma att skära sig med det förstnämnda. Att ha roller i organisationer som är bortom demokratiskt inflytande skulle alltså möjligen komma att innebära ett ”korrumperat trixande”? Ja, det som hände motsäger ju inte direkt detta antagande.
Då låg det förstås nära till hands att snabbt kasta av sig ryggsäcken som hade en demokratisk förankring i folkrörelsesverige. När den marken började gunga. Betydligt tryggare att då kunna agera friare utan besvärande insyn och krav på att representera någon annan än sig själv och sin egen karriär.
Vilket leder också mig till slutsatsen att det inte är något att rekommendera att blanda offentliga verksamheter och uppdrag, som bottnar i gemensamma åtaganden och finansiering, med verksamheter som drivs med andra syften (som inte i sig behöver vara förkastliga men som inte har någon roll att spela i de här sammahangen). De som trodde att t ex UEFA och svensk idrott har samma syften och mål blev nog smärtsamt påminda om att så inte är fallet.

Det beskrivs ibland som att de som kritiserat samhällsutvecklingen sedan slutet på 80-talet med privatiseringar av offentlig verksamhet på bred front, tenderar att bli uppgivna eller cyniska vid anblicken av hur det blev. Det äger säkert sin riktighet.
Men man borde kanske fråga sig om inte de som fäller dessa analyserande omdömen också borde vända blicken mot de som profiterat (och de är många) på den här utvecklingen. Alla de som begåvats med fri dragningsrätt på den gemensamma skattekakan. Alla nuvarande och före detta folkvalda som nu bevakar systemet från sina nya positioner i kommunikationsbyråer, styrelseplatser i välfärdsbolag och konsultroller. Och samtidigt berikar sig.
Men man är väl bara bitter och cynisk om man påstår att dessa direkta och indirekta snyltare på det gemensamma tillgångarna skulle vara cyniska i sitt agerande.