Den frågan, som är långt ifrån något retoriskt konstruktion, ställer Alex Schulman i dagens DN. Utgångspunkten för krönikan är de lagändringar, faktiska och föreslagna, som vi står inför.
Är det möjligt att ha någon referenspunkt i tillvaron? Så man vet när eventuella röda linjer (populärt bildspråk) passeras. Jag vill ju gärna tro det, trots att det kan verka som den tanken tillhör ett annat sekel. För att vi är på väg mot (eller har redan passerat) någonting som borde förskräcka oss alla, men uppenbarligen inte gör det.
Gissningsvis beror det på att flertalet nog tänker att den uppenbara repressivitet som nu packas upp och presenteras i en accelererande takt har sin målgrupp, och jag är inte med i den. Därför går den beska medicinen att svälja. Vi- och domtanken skänker en viss tröst. Jag är lite frestad att även använda kissa i byxan metaforen; först varm och gott men sedan!
Om jag får spekulera vidare tror jag inte att något av de s.k verktygen i lådan kommer att avskaffas, oavsett hur framgångsrika de kommer att vara. Vi kommer att få fortsatt betrakata dem som konstanta realiteter. Tillgänglig, utan skyddsnät, för alla tänkbara styrelseskick och maktkonstelationer som framtiden bär i sitt sköte. Jag är rädd för att vi har öppnat Pandoras ask.