Riksdagen har skapat en myndighet, ett tvärvetenskapligt expertorgan, för att utvärdera Regeringens politik. Enligt rådets instruktion skall ledamöterna ha hög vetenskaplig kompetens inom områden som är viktiga för samhällets klimatomställning. Rådet är oberoende, alltså inget utredningsorgan, utan skall granska objektivt utifrån sin kompetens.
Idag kom Klimatpolitiska rådets utvärdering. Regeringens klimatpolitik leder till ökade utsläpp och för Sverige in på en ”onödigt riskfylld väg”, konstaterar rådet. Sverige ser inte längre ser ut att nå varken uppsatta klimatmål eller EU-åtaganden till 2030.

Men, ansvarig minister är ”inte orolig”.

En annan minister var orolig. Inte specifikt för miljön och klimatet den gången, utan påstådd terrorverksamhet kopplad till en av FN:s biståndsorganisationer. Det kan ha medfört stora konsekvenser för den drabbade civilbefolkningen.

Det kommer kanske inte att vara lätt att härleda vilka eventuella konsekvenser en icke orolig minsters inställning kan få. Nu har vi ju inte ministerstyre, utan Regeringen fattar beslut kollektivt. Men kanske hade det åtminstonde varit klädsamt med lite ödmjukhet inför det som rådet konstaterar och föreslår? Om inte är ju risken stor att många med mig kommer att ställa sig frågan varför experter skall offra tid och intellektuell kraft i onödan? Mödosamt utvärderingsarbete som bara skall läggs till handlingarna, som en ren formsaksbagatell? För jag utgår ifrån att även den formella uppdragsgivaren till rådet och granskningen, Riksdagen, inte heller kommer att agera. En tröttsam vandring via troliga, numera rutinmässiga, anmälningar till Konstitutionsutskottet, är nog det enda som återstår innan utvärderingen är passerad till historien. Till ingen nytta.