Sportkrönikörerna har den senaste tiden snöat in något alldeles fantastiskt på vilket spelsystem som är bäst för det svenska fotbollslandslaget. Det är precis som att höra diskussioner mellan datanördar om Mac eller PC, Windows eller Linux eller Microsoft mot Opens Office.

Jag tycker man glömmer en viktig detalj. Någon av kött och blod måste kunna utföra också. Det är inget som kommer med automatik efter ett noggrant val av spelsystem. Spelarna kan inte "köpas för pengar" (en haltande metafor, det medges). Någon måste kunna slå en passning, ta emot en dito, röra sig, tänka fotboll.

Det är precis som datavärldens begreppsnomenklatur slår igenom på precis allt. Vi uppgraderar 4-4-2 till 3-5-2 (2.0 ?) Ladda ner nya drivrutiner till de otimade mittbackarna och de går en ny vår tillmötes. Det kommer en ny release av yttermittfältare i nästa vecka samtidigt med en buggfix för anfallsparet som inte fungerar ihop.

Det hela blev väldigt tydligt när man efter Sveriges trevande insats slog över för en snabb koll på Portugal-Danmark (såg bara delar av första halvlek). Vilken fröjd att se ett antal kreatörer som i hög hastighet levererade boll, tog emot, skaffade sig en ny position. Och faktiskt utan att gesikulera misstroget mot varandra (fast man är sydeuropeer).

Vi borde kanske återgå till att analysera vilken spelskicklighet individerna har. Jag ägnade inte en tanke åt vilket "spelsystem" Portugal formerade sig efter. Däremot njöt jag i fulla drag av att se bollspelare prestera. Hade önskat att den känslan infunnit sig några timmar dessförinnan på Råsunda.