Sonson har upplevt sin första fotbollsmatch med farfar. Albanien-Sverige. Sonsonen i en blågul body (den officiella) och farfar i sin 50-års present (även den en officiell landslagströja). Som bekant hjälpte utstyrseln föga. Ett kryss som ingen jublade åt. Inte heller sonsonen.

Han var lite anfäktad dels av stundens allvar och dels av att ha begått (i ordets rätta bemärkelse) sin premiär i en nyinköpt gåstol. Akompanjerad av  ljudillustrationer. Förr var en gåstol ett tygstycke och en fiffig aluminiumkostruktion. Nu en mindre high-techskapelse med ett antal knappar för diverse ljud som extra bonus. Plus att den går att omvandla till en gunga! "Trappsäker" dessutom påstod försäljaren.

Kvällen avslutades med att sonsonen somnade på min arm, befriad från matchbodyn och overallsbyxor. Jo, han har den officiella overallen också. Blev lite varmt till slut tyckte vi. På onsdag är det dags igen. Vet inte om han får klara sig utan mig då. Går säkert bra isåfall, nu vet han ju hur det går till. Body på och full koncentration.

Hur kul är det med en turnémugg? Aftonbladet, detta ständigt sanningssökande organ, skrev så efter att de hade inventerat "souvenirerna" som fanns att köpa i samband med Springsteens The Rising-turné. Bland t-shirts och nyckelringar hade de hittat en mugg och ondgjorde sig lite över tråkigheten.

Själv köpte jag glatt en mugg då, tröjorna var slut. Var trots allt rätt nöjd med det. Jag hade en Lundell-mugg från vinterns ishalls-turné och kanske var det här jag började "samla" lite mer organiserat fast fortfarande (och allt jämt) i all enkelhet. Lite sårad blev jag av tråkighetsstämpeln. Vad är det för fel på muggar som minnen?

Utanför Ullevi i somras blev jag dock stående med årets turné-mugg i handen. En svart sak som väl kostade runt 200 kr vill jag minnas. Frågan kanske ekade oroväckande i bakhuvudet. Hur kul är det egentligen? Jag vek ner mig. Det blev ingen mugg. Kanske för att det var för dyr, kanske för att jag redan "hade" en Springsteen. Den lilla samlingingen av minnesmuggar skulle möjligen få lite slagsida.

Fast i år fanns det mängder av t-hrirts att tillgå. Det blev en officiell, även den verkligen "dyr" och en inofficiell, som var mycket billigare. Ni vet, de här killarna som står i mörkret efter koncerterna med armarna fulla av egenhändigt tryckta alternativa turnétröjor för en hundralapp. Jag har svårt att ståemot. De funkar de med tycker jag.