Idag anländer ett antagningsbevis från den aktuella högskolan. Jag har blivit antagen - Ja! Äntligen faller alla pusselbitar på....! Men vänta, vad står det om man läser noggrant?

Det är inte sant! Jag har blivit antagen till en helt främmande kurs. Något jag aldrig sökt. Kollar igen på studera.nu. Har jag skrivit fel kurskod? Är felet mitt?

Nädå, rätt ansökan - fel antagningsbevis. Jag skall tydligen läsa "Statistik med programvara", halvfart, dagtid.

Vid närmare studie av informationen på studera.nu kan man sluta sig till två saker:

1. Jag har fått den dispens jag sökt "från minst ett av de grundläggande kravet" - stort tack!

2. Min sökta kurskod 50696 - där jag kommit in 50596

Läget just nu (några få dagar innan kursstart och deadline för registrering) är att jag är en felskriven siffra från att allt till slut skall ordna sig. Jag skall givetvis försöka komma i kontakt med skolan och meddela det inträffade, så får vi se. 

Antagningsbesked 2 anländer elektroniskt. "Struken" - igen. Samma behörighetskrav som tidigare är inte heller denna gång uppfyllda. Hoppet står fortfarande dels till mitt överklagande och dels till min dispensansökan. Båda behandlas just nu på samma ställer tror jag. Den aktuella lokala högskolan. Samma skola som ställt in kurser, hänvisat till nya, hänvisat till efteranmälningsmöjligheter som inte finns, föreslagit ny anmälan som gör att jag tappar given dispens osv.

Förtröstan är kanske inte rätt ord just nu.

Charlotte Kalla gick rakt igenom TV-rutorna och in i allas hjärtan när hon krossade sin finländska motståndare i den tjeckiska svarta pisten. Vår nya svenska världsstjärna verkar lyckligtvis inte har några problem med sin nyvunna status. Värre verkar det vara med hemkommunens kommunalråd. Enligt uppgift bjöd han på kommunens skattepengar ner Kallas pappa till avslutningsdagen. Han har också lovat, på känt manér från vårt broderland i öster, att Charlotte Kalla "skall få en tomt."

I dagens Aftonbladet påstås han ha svarat på påståendet om att detta förfarande skulle vara olagligt med att: "bara om någon överklagar".

Ja, om man har ihjäl en person och ingen hittar kroppen, minskar ju risken för att bli dömd för mord. Men, det är ju fortfarande ett BROTT, eller hur? Jag kan göra fel, resonerar tydligen kommunalrådet, bara ingen upptäcker det och gör en anmälan=överklagar.

Det är synd om Charlotte Kalla att hon så snabbt hamnade i dåligt sällskap. Hon borde kunna få möjlighet att koncentrera sig på sin skidåkning och slippa bli inblandad i ett tvivelaktigt PR-trixande.

Ni har säkert sett den. Den "lustiga" reklamfilmen som snurrar runt på nätet med joggaren som sväljer en fluga. Vi ser sedan när joggaren kommer hem, tar av sig kläderna och ut ur baken på honom ploppar flugan fram igen. There´s always a way out - är budskapet och prylen man vill sälja på oss är (givetvis) en GPS.

Är det det som är en GPS vill åtminstone jag inte ha någon :-)

Bytte färgpatroner i min skrivare igår. Köpte nya på nätet.Original förstås. Till min stora glädje fick jag med en grön fotopåse från Miljöcentrum. Portot redan betalt. Det var bara att stoppa i de uttjänta patronerna och returnera dessa för återvinning. Smidigt och smärtfritt.

Det är så det måste fungera. Då kan man hysa lite hopp för framtiden när vardagsmiljöarbetet känns så rätt. All heder åt Ink Club och deras försäljning på nätet av skrivarpatroner. 

Hörde med ett halvt öra en som måste betecknas som trendspanare eller nått i TV4 i söndagsmorse. Han påstod att trenden med miljömedvetenhet inför hotande klimatkatastrof var under avtagande eftersom "folk fortfarande åker till Thailand och ser att inget händer" eller nått sånt.

Genialt tycker jag. Klimatkatastrofen var bara en trend alltså!. Så bra.

Så här i efterhand är Jag GLAD att jag inte orkade höra vilken ny trend som gäller i vår. Jag menar, till sommaren är ju den också glömd (kan kanske vara något folkmord eller något). Så varför bry sig?

Var och plockade bland CD-skivorna hos Play Nöjesdistribution (se tidigare blogginlägg om känslan att handla musik "med händerna") före jul. När jag åkte därifrån hade jag bl.a med mig en CD med Elton John. Det var rätt många år sedan han var min kopp te. I början av 70-talet kanske. Goodbye yellow brick road (dubbelkassett tror jag), Kaptain Fantastic och en del andra vinyl-LP har jag i samlingarna. Sedan ingenting. Man tröttnar, smaken förändras (utvecklas vill man väl tro själv iallafall).

Och nu en CD utgiven 2004 i nävarna; Peachtree Road (en ny gata som fått ge namn åt ett album - det var så dags kanske?). Det var väl nästan ett vådaköp, kryddat med lite nyfikenhet.

Vad tycker jag då? Ja, tiden har nästan stått stilla. Inget ont i det. Jag kan faktiskt åter känna välbehag av det jag då tyckte var bra hos honom; de starka melodierna. Slingor som glider in lätt, behagliga arrangemang för det mesta. Han låter kort sagt fortfarande väldigt mycket Elton John. Och det tycker jag är bra. I min ålder känns det skönt när tiden för ett tag verkar stå still, eller i vart fall röra sig lite långsammare än vanligt.

När jag bläddrar i konvolutet ser jag att jag känner igen gitarristen Davey Johnstone och trummisen Nigel Olsson från förr. Gissa vem som skrivit texterna? Bernie Taupin förstås!

Vad jag däremot inte känner igen från den "gamla" skivorna är att man uppmärksammas på "The Elton John AIDS Foundation" och hur man kan stöda detta arbete genom att skänka pengar. 

Ungefär där känner jag att tiden nog vinner racet trots allt.   

Det svider. Gör ont. Så bra, så länge! Fantastiska egenskaper som tas fram "när det gäller" (klyscha).

Laget skall givetvis ha ALL heder av sin insats i junior-VM. En ren fröjd att följa. Men ändå; varför blir det de gamla väl kända egenskaperna hos våra motståndare som får fälla avgörandet? Vad är det, var sitter det och hur tränar man det? Den canadensiska (väl kända) förmågan att hugga framför mål och ur intet skrapa fram en chans som dessutom blir mål och dessutom avgör finalen (i sudden för säkerhets skull).

SÅ irriterande!!!!!

I brygga var de. Skuldran i mattan. Domaren hade höjt armen för att förbereda dunket i matten och förkunna seger  på fall.

Vi har sett det förut. Vi kommer (tyvärr) att få se det igen. Kan någon förklara varifrån det kommer; viljan att vinna som är så stark att den kan krossa allt motstånd. Ger man dom lillfingret slukar de hela handen - gammalt djungelordspråk (bjud aldrig på det, ge dom långfingret från början i stället).