Det värsta som kunde hända har inträffat! Total katastrof. Det som verkade så lovande.....

Även du min Brutus! Det var inte HON som stoppade undan mig. Det var han med ljuset! Det känns som en evighet sen, men det har kanske gått en vecka, vad vet jag? Det är svårt att orientera sig i ett totalt mörker och en närapå ljudlös tillvaro. Mitt på dagen hämtade han mig, utan förvarning. Jo, jag kanske borde jag ha anat ugglor i mossen. Det var en farlig aktivitet plötsligt. Granen bort. Ljusstakar, utebelysningar, krubban, innekollegorna, juldukar - allt väck. Det var inte alls likt dem. De brukar ju bara slöa framför TV:n på helgerna. Och nu så här...

Utan ett ord stoppade han ner mig i en av de där lila kassarna som brukade klirra så fint. Flugsvamparna åkte också med i ett nafs. Han brydde sig inte ens om att torka av oss. Vi var faktsikt genomvåta skall han veta!

Därefter totalt mörker. Det skumpade runt ett tag, sedan allt lugnt. Vi är nog inte kvar i huset, utan finns någon annan stans tror jag. Det gnisslar i bland hör jag. Folk som pratar lite lågmält. Men för det mesta stilla.

Det är konstigt vad man vänjer sig fort. Jag saknar redan julmusiken (tenorerna, ack ja), det lilla värmeljuset som brann framför mig. Fick mig att känna mig betydelsefull. Som om jag betydde något för dem. Jag kan till och med känna ett stick av sorg i hjärtat efter HENNE. Hon gjorde iallafall inget ont. Jag hörde faktiskt att hon påminde honom på slutet att han inte skulle glöma att tända "ljuset för tomten".

Nä, det är han med ljuset som är den största svikaren. Sopas bort bara. Det var alltså inte mer än såhär?