Var och plockade bland CD-skivorna hos Play Nöjesdistribution (se tidigare blogginlägg om känslan att handla musik "med händerna") före jul. När jag åkte därifrån hade jag bl.a med mig en CD med Elton John. Det var rätt många år sedan han var min kopp te. I början av 70-talet kanske. Goodbye yellow brick road (dubbelkassett tror jag), Kaptain Fantastic och en del andra vinyl-LP har jag i samlingarna. Sedan ingenting. Man tröttnar, smaken förändras (utvecklas vill man väl tro själv iallafall).

Och nu en CD utgiven 2004 i nävarna; Peachtree Road (en ny gata som fått ge namn åt ett album - det var så dags kanske?). Det var väl nästan ett vådaköp, kryddat med lite nyfikenhet.

Vad tycker jag då? Ja, tiden har nästan stått stilla. Inget ont i det. Jag kan faktiskt åter känna välbehag av det jag då tyckte var bra hos honom; de starka melodierna. Slingor som glider in lätt, behagliga arrangemang för det mesta. Han låter kort sagt fortfarande väldigt mycket Elton John. Och det tycker jag är bra. I min ålder känns det skönt när tiden för ett tag verkar stå still, eller i vart fall röra sig lite långsammare än vanligt.

När jag bläddrar i konvolutet ser jag att jag känner igen gitarristen Davey Johnstone och trummisen Nigel Olsson från förr. Gissa vem som skrivit texterna? Bernie Taupin förstås!

Vad jag däremot inte känner igen från den "gamla" skivorna är att man uppmärksammas på "The Elton John AIDS Foundation" och hur man kan stöda detta arbete genom att skänka pengar. 

Ungefär där känner jag att tiden nog vinner racet trots allt.