Börjar det inte bli dags att ta begreppet samhällsviktig på allvar? Riktigt allvar. Det finns ett stort antal gemensamma samhällsfunktioner som är basala. Tänker inte här och nu rabbla och argumentera för var och en. Det får bli en annan gång. Men, när Posten a.k.a Postnord slängs under bussen, gång på gång, kan man ju inte undgå att fundera. Inte som en ledarskribent i en stor morgontidning fundera kring om det statliga bolaget ville dela dela ut brev, utan mer om synen på viktiga gemensamma samhällsfunktioner.
Det ansvariga statsrådet rester den kalla handen som svar på önskemålet om mer pengar från bolaget, för att klara just sitt samhällsuppdrag. I botten ligger ju, så klart, ideologiska överväganden om att bolaget skall klara sig av egen kraft på ”marknaden” annars har det inget existensberättigande. Hur man kan tillåta sig att dogmatiskt låta associationsformen övertrumfa samhällsbehovet är för mig en gåta. Samhällsintresset i första hand. Står inte det i samklang med hur man organiserat staten, så får man väl återgå till en mer ansvarsfull organisationsform och säga tack och adjö till den danska staten och bolagsformen.
Ta bara en sådan grundbultsuppgift som att sortera, förvara och distribuera förtridsröster i de allmänna valen. Det sköter Posten, eller har gjort iaf. Ett exempel som kanske inte dyker upp överst bland argumenten. För att tänka den tanken fullt ut; hur bra är det att en sådan funktion är utsatt för marknadskrafter? Är det helt utan problem? Och för att bara nämna ytterligare en sak; Postens uppdrag i händelse av krig. Ett uppdrag från PTS (Post och Telestyrelsen). Ett långtgående relativt nytt uppdrag med följdverkningar för personalen gällande krigsplaceringar t.ex Låter det som något vars funktionalitet först mejslas ut i konkurrens med budbilsverksamhet och speditionsföretag?

Det må handla om erfarna jurister, domare, eller andra. Ju högre upp i hierarkierna desto svårae, tydligen. När jävsanklagelserna kommer för nära blir de aldrig svaret skyldiga. De gör snabbt sin egen bedömning. Saken med jäv är just att den som närmare sig ett jävsförhållande ofta är den som är allra sämst på att göra en korrekt neutral bedömning. Det ligger så att säga i sakens natur. Och så klart; desto mer som står på spel, desto viktigare att kunna distansera sig. Heder, äre, nit och redighet.
Med det sagt: döm åtminstone inte i egen sak. Varken i förväg och framför allt inte i efterhand. Överlåt det åt någon klarsynt som inte står i något beroendeförhållande till någon eller något som är inblandat.

https://svt.se/nyheter/inrikes/avslojar-polisharvans-utredare-hade-uppdrag-at-forsvaret

”I själva verket är det lika orimligt att tro att en dator som simulerar språkanvändning blir medveten som att det börjar regna och blåsa inuti en dator som beräknar vädret. Det är skillnad på modell och verklighet. Sanningen är att det enda vi vet är att medvetanden uppkommer i biologiska hjärnor men vi har ingen aning om varför eller hur.”

Ulf Danielsson
Professor i teoretisk fysik och författare
(https://www.dn.se/kultur/ulf-danielsson-slapp-formanskligandet-av-tekniken-och-se-ai-for-vad-det-ar/)

De som oroar sig för AI och dess framfart och framtid kanske kan finna tröst i professorns ord ovan. Lite märkligt är det ändå med den oror som ett stort antal forskare och andra uppvisar. Själv kan jag se mer närliggande och betydligt större orosmoment i tillvaron. Relativiserande är förvisso en härskarteknik. Inte min mening att försöka argumentera längs den linjen, egentligen. Så många andra som ständigt kör det rejset. Men ändå. Om vi tvingas prioritera farorna vi ser så är iallafall jag mycket mer uppmärksam på den brygd av jävelskap som mänskliga hjärnor (friska eller ej) dagligen och stundligen kokar ihop. På den världspolitiska scenen och även lokalt i Sverige.

Den som inte redan sett tecknen i skyn, bör nog skärpa ögonen och kanske börja bocka av på listan.

SR:s satirprogram Public Service nådde nya höjder idag. Bland de kommande förstamajplakaten: Gärna medlemskap i NATO - men först en rejäl förnedring!

Av den tidigare vice riksbankchefen Thomas Franzén lär vi oss tvärtom att ”fackföreningarnas lönekrav har anpassats till företagens mål om hög avkastning” och att lönernas andel måste öka jämfört med vinsterna (DN Debatt 2/4). Och på Nordea säger makrochefen Susanne Spector, med bakgrund i Svenskt Näringsliv, att facken borde ha krävt mer och att lönespiralskräcken inte är grundad i empirisk forskning eftersom ”lönetillväxt är en dålig indikator på framtida inflation” (DI, 29/3).
Medan fackpamparna klappar händer är det med andra ord bankfolket som varnar om alltför låga löner.
Vem hade kunnat föreställa sig?

Roland Paulsen
kulturdebatt@dn.se

Kanske är det dags att börja åtminstone försöka rensa i träsket bland tankesmedjor, kommunikationsbyråer och intresseorganisationer. Är inte tillfredsställande att företrädare för renodlade intresseorganisationer kan uppträda i media under ”falsk flagg”. Borde vara ett demokratiskt renlighetskrav att den som betalar för uppdraget också syns. Gäller såklart även de politiska partiernas finansiering, fullt ut. Upp med pengarna på borden, oavsett var de kommer ifrån.
Tycker att det relativt nya tankesättet kring kommunala partistöd är välgörande. Öppna redovisningar, utan alltför detaljerade krav och godkännanden. Istället är det väljarna som får ta ställning i valet hur de tycker att partierna agerat.
EU har 12.000 registerade lobbyorganisationer. Det säger väl något om hur intressant den här ”verksamheten” är? Att låte den ske i det fördolda är i fortsättningen är att blunda för verkligheten. Sverige håller på att bli ett särfall i Europa om vi inte åtminstonde försöka styra upp det här. Särfall - även i det här avseendet. Det spåret förskräcker.

Om man kan försöka bortse från det direkt uttalade syftet att använda lagstiftning för att ekonomisk försvaga ett motståndarpart kan man undra över försöket att presentera ett mer icke ljusskyggt argument. Hur står det då till med partiernas önskan att bli mer öppna med hur deras finansiering ser ut? Tja, den minnesgode kan ju försöka återkalla granskningen som gjordes av hur partierna förhöll sig till att krativt försöka lösa önskemålet från en påhittad bidragsgivare som påstod sig inte ville synas, enligt reglerna. Vet inte vad som skulle tala för att de har ett annat, i grunden, förhållningssätt idag?
Är det själva spelandet man vill komma åt, då öppnar sig oanade möjligheter att begränsa penningflöden. Både till själva staten och till ett otal verksamma spelbolag.