En nyligen antagen delstatslag i Montana, USA, förbjuder myndigheter att analysera klimatpåverkan inför stora projekt som till exempel kraftverk och gruvor. Tror att klimatförnekarna världen över tackar för tipset. Vilket smidigt vapen. Gör som strutsarna bara. Vi har inget sett eller hört, cirkulera.

Ständigt nya ord att ta till sig. EU har definierat skogsdegradering: ”de strukturella förändringarna av skogstäcket, i form av omvandling av naturligt förnyande skogar och primärskogar till plantageskogar och annan trädbevuxen mark och omvandling av primärskogar till planterade skogar.”
What we in Sweden call: kalhyggen alltså.
Svenska regeringar av olika färger o former har tydligen, med omsorg om näringen, stretat emot denna definition i det nya regelverket. 
Nu har den tagit dig igenom EU:s lagstiftningsprocess vad det verkar. Nu återstår att se om det får något genomslag. Vi kanske i alla fall hädanefter slipper det rent Orwellska nyordet föryngringsyta?

Eftersom det inte finns någon vilja att strukturera och organisera frågorna kring lobbyism i Sverige (t.ex. genom något så enkelt som ett register över de som vill agera och som EU och enskilda länder har) gör Reformisterna ett försök via lobbykollen.se. Kika in där och bilda en egen uppfattning om vilka statsråd det handlar om, vilka organisationer och kanske också när i tiden det har krattats i manegen.

Läser ett inlägg på en lokal fb-grupp. En person försöker boka en taxi till en relativt (under två mil) närbelägen stor flygplats. Har svårigheter. Vill ha tips om fler taxibolag. Får fler tips men också motsatta besked om de rekommenderade bolagens villighet att köra.
Taxi stod i början på den långa rad av relativt väl fungerande verksamheter som av dogmatiska och därmed politiska skäl skulle privatiseras. Kan också vara så att just den branschen kanske hunnit längst i det jag skulle kalla för förfall. Från strukturerad och organiserad med offentlig kontroll och insyn till det vi ser nu. En samhällsnyttig institution som medvetet plockats plockats ned.
Finns inget skäl för mig att drömma i roserött över gågna tider. Gamla taxi var såklart inte utan brister. Men det fanns ändå ett systemtänk och möjligheter att styra upp det som inte fungerade. Nu får de som vill använda taxi efter bästa förmåga försöka orientera sig i ett landskap som inte alltid kännetecknas av förutsägbarhet och trygghetskänsla.
Om den så hyllade valfriheten därmed har ett bra case att stoltsera över får någon annan vittna om. I rest my.

Just nu pågår en debatt om AI. Frälsare eller förgörare. Lika polariserat som vilken politisk fråga som helst. Senast diskuteras hur trovärdig undersökningen som sägs visa att hälften av alla forskare på området tror att det finns en 10-procentig risk att utvecklingen går käpprätt. En känd fysikprofessor backar lite klädsamt i en replik från tvärsäkra varannan till att det kan lika gärna vara fler som färre.
Som betraktare blir man inte mycket klokare av den eventuella positionsförflyttningen.
Ett kvällstidningsupplägg vore ju såklart att låta en GPT-matad dator svara på frågan, i gammal god Vi fem-anda (förr hade en stor kvällstidning alltid fem människors svar på aktuella frågor på sista sidan). Eller kanske låta fler av de förekommande artificiella chatkonstruktionerna vara med, kanske just fem?

Läser Björn Wimans söndagskrönika i DN och fastnar för begreppet presentism. Myntat av historikern François Hartog. Ett tillstånd där man inte behöver lyssna till tidigare generationers erfarenheter och där man saknar kraft eller intresse att ta sig an framtiden.
Är det inte precis där vi befinner oss just nu? Exemplen från vår samtid kan mångfaldigas hur många gånger som helst.
Wiman skriver avslutningsvis om framtiden; Att den kvarstår som en möjlighet om vi kan återerövra de konstruktiva grundbegrepp som den moderna demokratin vilar på: tilltro till vetenskap och fakta, respekt för mänskliga rättigheter och tilliten till politikens förmåga att genomföra nödvändiga och rationella reformer.
Att de grundbegreppen inte är de rättesnören som är högst prioriterade idag kan nog många skriva under på. Wimans text är en bearbetad version av ett tal som han höll i Göteborgs domkyrka den 8 maj. Förvisso välformulerade och nödvändiga ord i rättan tid, men är vi också beredda att ta dem till oss, på allvar?

2021 hade fastighetsbranschen lånat belopp som motsvarar 42 procent av hela Sveriges BNP.
Jag kan inte sätta detta i någon relation och bedöma hur allvarligt det är. Men nog låter det alarmerande, eller hur?

Trodde aldrig att jag skulle behöva ens fundera kring vad som kan och möjligen får sägas i en öppen demokrati. Men när man noterar den kraftiga förskjutning i ordval och positionering som skett det senaste decenniet tvingas man nog in i den hörnan.
Vilka är det som säger vad och framför allt vad är det de säger? Polarisering, hårdnande debattklimat och ogenerade lögner. Gränsen för vad vi skall behöva tåla och vad som sker i lagarnas gråzoner tilltar. Medvetet såklart. Syftet politiskt.
Kommentatorsfält stängs och de som fortfarande är tillgängliga befolkas av botar och trollfabriker. Det s.k trollandet utgår också numera från etablerade tangentbord. Det vet vi eftersom det ibland trycks på sändknappar, med fel konto aktiverat.
Vårt största politiska parti söker, som de gjort tidigare - utan framgång, inspiration i USA för hur den kommande politiska debatte skall föras. Det spåret borde förskäcka, av många skäl.
Någon väg tillbaka till ett tidigare givet läge brukar sällan utvecklingen erbjuda. Bäva ordentligt måtte vi dock om den inslagna vägens ordval och angrepp fortsätter i tangentens riktning.