Jag har några favoritlag sedan länge. Alla spelar de i vita matchtröjor. Snygga saker förvisso. Inget av lagen rosar marknaden nuförtiden. Och det är något mer än att tröjorna är vita som förenar lagen. De tror att de är större än vad de kan prestera. Sitter liksom fast i det förgångna mentalt. Vi är bättre än såhär tycks både spelare, tränare och stora delar av fansen resonera.

Jag talar om IFK Norrköping, Leksands IF och Tottenham Hotspurs.

Dagens match, derbyt mot Arsenal för Tottenhams del, gav väl inga direkta indikationer på att kurvan är på väg att vända. Billy Landsdowne i studion var inne på samma tema. Tottenham tror att de är en av de fem stora, fast de normalt brukar sluta 6-10 i tabellen, fast i Ingemansland. F.ö en anspelning som också finns i seriestrippen Pondus i dagens GP, lika kul som träffande.

Fotbollen verkar ha tappat all sans och balans. När det börjar handla om miljoner i veckan för att spela fotboll i Manchester City och på andra ställen förstår man att allt håller på att gå över styr.

Marcus Birro bloggar känslofyllt men träffsäkert (som vanligt) om detta. Läs honom!

Vi andra skakar (också) uppgivet på våra huvuden.

Det är kanske en av många förklaringar till att småkronorna som nyss skördade framgångar i junior-VM blev så uppskattade och hyllade. Ännu inte helt uppslukade av en sjuk penningcirkus. Man anar fortfarande den rena glädjen till idrotten och leken.

Samma känsla fick jag en morgon denna vecka när jag såg en skridskoåkare på Stora Torgets lilla isbana i Borås före kl 08.00 Snabba skär, flyhänta dragningar med pucken. Spontanidrott utövad av en (förmodligen) duktig hockeyspelare. Inte träning, bara spelglädje. Alldeles ensam.

Köpte en visning av ishockey på webben. Från www.s24.se. Leksands IF mot Borås Hockey i Allsvenskan. Fantastisk kvalité på både ljud och bild. Bra produktion. Man fick helt enkelt mycket för pengarna (59 kr för en match).

Som bonus gjorde dessutom Borås Hockey en kanonmatch. 3-3 efter full tid. Borås föll sedan i sudden efter ett att först ha haft chansen att avgöra genom det friläge som Patrik Ahlstrand fick och som i spelvändningen gav Leksandsbacken Granath ett läge att avgöra med ett skott i krysset.

Gillar man Leksand kommer man att få fler chanser. S24 har tydligen tecknat ett avtal som gör det möjligt att sända fler av Leksands matcher på webben.

Jag återkommer nog som åskådare på webben fler gånger. Inget strul med registrering och inloggning. Betalningen tog de emot utan att knorra. Kvitto på eposten. Allt kändes tryggt och bra.

Har väl som de flesta andra som gillar hockey en besk eftersmak i munnen efter nattens final. Småkronorna föll, den här gången med stora siffror till slut. Var det jämnare på isen den här gången? Jag har lite svårt att samla tankarna till en klar analys. Å ena sidan kan man säga att det handlade om två mål i numerärt underläge och en trasig klubba vid fel tillfälle. Å andra sidan en märklig oförmåga att utnyttja de powerplay-tillfällen som trots allt gavs. Jag tror att sanningen ligger någonstans där.

Därtill kommer de psykologiska faktorerna som vi så väl känner igen och som vi lärt oss hata. Kanadalaget var beredda, när det behövdes, att använda alla medel för att vinna. Inte snyggt, inte förvarbart. Bl.a var attackerna på Markström givetvis mycket medvetet genomförda, nästan med kuslig precision, när det behövdes. Domarna klarade inte pressen, det ena gav det andra. Backlunds båda olyckligt huvudlösa utvisningar, Markströms vevande, som förvandlade ett 5-3 läge till 5-4, var andra ingredienser som föll på plats som mogna frukter. Stundtals ett meningslöst jagande efter att proppa kanadensare som därmed fick kvitto på kvitto på att de lyckats att styra upp hela tillställningen. De tilläts ta kommandot över de svenska juniorernas tankebanor, och därmed var slaget förlorat.

Jag är väldigt imponerad över den svenske coachen Per Mårts. Han verkade för egen del ha full koll på alla situationer matchen och turneringen igenom. Alltid klockrena anlyser levererande med ett nyfunnet leende på läpparna. Mårts var turneringens genomgående bäste svensk.

Såg med stor behållning "Winter Classic 2009" på TV. NHL-match på utomhusrink. Fantastiska bilder i GP (både på webben och i papperstidningen eller gammelmedia som det nu tydligen konsekvent skall benämnas om man bloggar?). Ser ut som ett TV-spel.

De är fantasistiskt duktiga på att hypa sina evenemang. Se bara på YouTube-snutten nedan.

Matchen var formidal de två första perioderna. Sedan var det hela över och lagen spelade av utan större engagemang. Man ser sådant tydligt när de slutat tacklas och spelat bara böljar fram och åter pliktskyldigast. Det formligen "kryllade" av svenskar som vanligt i Detroit. Min gamla favorit Thomas Holmström är alltid lika imponerande att se. Extra roligt när han också varierar sin normala power-aktion med små tekniska finurligheter och härliga passningar. All heder till Homer!

Det ryktas nu om Ullevi (nygamla) och Frölunda-Färjestad utomhus. Tja, varför inte?

 Såg lite fotboll igår. Mötet mellan nykomlingarn Stoke och Hull. Rory Delap  i hemmalaget Stoke är tydligen erkänt duktig på långa inkast. Ett, kanske det det enda, anfallsvapnet som laget har.

För att utföra sina konster behövde han uppenbarligen en röd handduk som han envisades att torka av bollen med varje gång han skulle kasta. Blev rätt många gånger under matchen. Irriterande tycker jag. Och kanske rent av felaktigt att ta hjälp av attribut som inte tillhör fotbollen är min högst personliga åsikt. Inget regelbrott med gällande regler tydligen, men här är en regeländring på sin plats.

Det tyckte också spelarna i Hull som också började torka av bollen med samma röda handduk som bollpojkarna ivrigt kastat till hemmaspelaren Delap. Elegant tycker jag. Istället för att bli upprörda (som jag) vände man det man var irriterad över till en fördel för sig själva. Hemmapubliken blev förstås vansinninga över att spelet fördröjdes av att medelmåttiga inkastare stod och torkade  bollen med deras gunstlings specialhandduk. Touché!

1 miljard tittare kunde se kvällen match i Milano på TV. Derbyt mellan Inter och Juventus, det "italienska derbyt". Derby i den historiska betydelsen mötet mellan de två storklubbar som inte ramlat ut den högsta divisionen. Efter Juventus` skandal; calciopoli är det bara Inter av de två som klarar den definitionen, men begreppet lever ändå. Det är som om man inte låtsas om degraderingen. Ett lätt knyck med axlarna och handflatorna mot himlen....

En kamp och ett drama blev det. Dejan Stankovic dominerade, Materazzi kapade Del Piero, Zlatan brände två frilägen men, och det var ett viktigt och avgörande men, han sköt också rakt på Mountari som inte kunde undgå att göra det avgörande målet. Klockan visade 71 minuter och 58 sekunder. Mountari som fram tills dess varit relativt olycklig och osäker i sina ingripanden.

Ett utsåld San Siro exploderade. Efter slusignalet spelades åter Pazza Inter. Adriano firade och Stankovic bankade symboliskt och ihärdigt på tröjmärket i triumf när han byttes ut.

Det finns måna ingredienser i stora italienska matcher som fascinerar  och som samtidigt kan vara oerhört irriterande i andra sammanhang. Men här och nu; ett stort skådespel.

Nu är Peking bara fyra poäng från en kvalplats. Det är lika långt som Elfsborg är från Guldet just nu.

Härlig kämpainsats mot Djurgården borta gav nya poäng. Det är inte över förrän den feta damen sjunger.....