Som folkets valda representanter är det så klart lockande att erbjuda förbättringar. Inte försämringar, upplevda eller verkliga. Ekonomiskt förmånliga förändringa som innebär skatteavdrag i olika former samt helt borttagna skatter eller utgivna bidrag (och lusten att döpa dessa till något annat än vad det är) kan svårligen återinföras. Det vet nog alla, innerst inne. Kan nog nästan jämställas med politiskt självmord att ens närma sig tanken på återinförande av fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Då har jag inte ens nämnt RUT eller ROT. Vet inte om jag ens kan nämna ränteavdrag i detta sammanhang, troligen inte. Jobbskatteavdragen då, inte en chans där heller.
Därför återstår för de som vill åstadkomma någon slags förändring att hitta andra lösningar än de som leder tankarna till höjningen av den förhatliga skatten. Nollsummespel, höjningar av avgifter, effektiviseringskrav och allehanda trixande. Allt för att leda bort uppmärksamheten från varifrån finansieringen kommer och rikta den mot de kommande förbättringarna.
Vi tittar ofta inte längre än den egna näsan räcker när vi titta ner i den egna plånboken, ofta också bara för stunden. Men om vår näsa innehöll ens ett uns av det som fick Pinocchios att växa, skulle vi för länge sedan ha tvingats tänka bra mycket längre än så. Även om våra näsor redan nu borde nått en imponerade längd.