Skälen till privatiseringar av offentlig verksamheter som frodats sedan slutet på 1980-talet är många. Den näst intill religiösa övertygelsen om New Public Managements förträfflighet och den korrupta kompiskapitalismen är kanske de mest tydliga tecknen.
Men jag tror också att det finns spår av skräck för att ta ansvar hos förtroendevalda. Det är mycket mer bekvämt att t.ex lägga ut drift på entreprenad efter upphandling och sedan, om något inte faller väl ut och drar på sig kritik, kunna ropa efter bättre kontroller, utvärdering/uppföljning och (om man är i opposition) att majoriteten brustit i kravställningsprocessen. Speciellt i kommuner är de tunga verksamheterna (vård, skola, omsorg) favoritobjekt att fjärma sig från. Brister på dessa områden är svåra att hantera och en fördel om utföraransvaret kan placeras en bit ifrån den omedelbara närheten till den egna maktutövningen.
Roligare då att kunna fokusera på de mer spektakulära områdena som näringsliv, kommunikationer, turism och evenemang. Och inte att förglömma expansionen som skett inom trygghet och säkerhet. Populistiska åtgärder som kameraövervakning och väktarinsatser ger rubriker, men helhetsansvaret för brottsbekämpning ligger långt från den kommunala kompetensen - och därmed också det tunga ansvarsutkrävandet.