De som förutsåg en smutsig valrörelse blev snabbt sannspådda. Ett av riksdagens minsta partier höll sig inte för goda för att försöka slå politisk mynt av ett tragiskt våldsdåd. Ett mordförsök på ett barn. Troligen utfört av ett annat barn. Och från den sunkiga delen i det fria ordet utmarker hämtade man näring för en valaffisch.
Nu vet vi ju att man gör så för att vi andra skall gå i fällan och tala om partiet, förvisso kanske i upprörd ton, men ändå tala om dem. Att vara bortglömd eller ointressant är spindoktorernas mardröm. Så; har man inget annat att komma med så kan man uppröra i vart fall. Och i bästa fall ta sig uppåt i medvetandenivån hos potentiella väljare. Att välja att fiska i de grumligaste av vatten är en iskall strategi.
Men ändå, att det inte finns några anständiga gränser?