En tragisk historia om ett dödsfall som sker på Nya Karolinska når oss via sociala medier. Ett olycksfall med dödlig utgång, men vars efterspel är upprörande. Men det är även något annat som fångar min uppmärksamhet. Som säger så mycket, kanske allt ibland, om vår samtid.
Dödsfallet inträffar på sjukhusets traumarum. En av berättelsens bärande delar är beskrivningen av hur det brister i kommunikationen mellan sjukvården och anhöriga. I efterspelet meddelas att eftersom det saknas rutiner för hur anhöriga skall kontaktas vid dödsfall som inträffar i traumarummet, har ingen rutin brustit.
Mycket kan förstås sägas om avsaknaden av rutiner kring dödsfall och anhöriga på ett ställe som vi lekmän spontant tror är ett av de ställen på ett sjukhus där sådant inträffar, kanske regelmässigt till och med. Men slutsatsen, att avsaknaden av rutiner gör att man näst intill hamnar i ett läge där man kan friskriva sig helt från ansvar.
Vi känner ju igen krishanteringsformuleringarna som bedyrara att rutinerna skall ses över. Eller tillsynsmyndigheter som bara konstaterar frånvaron av handlingsplaner eller policies som orsak till missförhållanden.
Jag är rädd för att detta är frukterna av det utbredda policydokument- och uppföljning/utvärderingsvansinnet, rapporterings- och dokumentationshetsen som många inom t.ex vården länge vittnat om. Kvalitetssystem och avvikelserapporter. Var för sig är de inte onda, men den ansamlade mängden och synsättet gör många yrkeskategorier till slavar under instruktionerna och leder kanske,i värsta fall, till att man fjärrmar sig från sina egna yrkesmässiga och på erfarenhet grundade bedömningar. Och där det krävs stort mod för att ifrågasätta eller avvika från.
Förr skojade man om de som stelbent följde sina instruktioner och manualer, in absurdum. Nu verkar det som cirkeln nästan är sluten och frånvaron av på förhand givna instruktioner om handlande, alltså den vita fläcken i tillvaron, kan räknas som en förmildrande omständighet när något falerar.