Världen har fått en farfar till. En stor upplevelse. Fast på ett annat sätt än när man blev pappa.

Nu slår historiens vingslag lite hårdare. Man rättar in sig i generationsledet på ett tydligare sätt. Förvisso inte äldst, ännu. Den nye familjemedlemmen har en gammelfarmor också. Alltså fyra generationer.

Enligt den nya tidens normer skall man vara en mer aktiv farförälder har jag förstått. Fortfarande tror jag dock att det kommer att handla om att skämma bort, busa, stå för allt det roliga. Så får det bli, om jag får välja.

Kan man också göra någon nytta framöver; hämta på dagis, skjutsa till träningar, så är det helt ok för min del. Om det blir aktuellt med idrott vet jag att jag alltid gjort mina bästa matcher på läktaren. Det finns det ett uppbar risk att jag kommer att fortsätta med. Det får barnbarnet lära sig att stå ut med. Det kommer säkert hans pappa att berätta i förebyggande syfte, så det löser sig.

En tydlig känsla har varit, ända sedan vi fick reda på att det var barnbarn på väg, att man "blev 10 år äldre" i ett slag. Vithårig var jag redan. Nu skulle man bära upp epitetet "farfar" också. Det sprudlar ju inte om spänst och aktivitet direkt. Ofrånkomligt att tänka på sin egen och andras far- och morföräldrar. Pensionärer. Lite krämpor. Stilla liv. Lite gaggiga, jodå.  Är det jag? Kanske blir man sådan nu, i ett slag? För att det är naturens gång, det hör till!

To be continued.......