Har fått påfyllning med Flogging Molly musik. Har försiktigt börjat spela den ena efter den andra skivan. Within.... har jag hunnit lyssnat flest gånger på.

Det är något helt remarkabelt med Flogging Molly. En melodisk urkraft som faller på plats. Känns som man alltid har lyssnat på och gillat detta. Bekant men ändå nytt. Som om det fyller ett behov. Nu förstår jag plötsligt varför Metallicas Whiskey in the jar också satt som en smäck!

Har inte skrivit om min träning på ett tag. Vågar nästan inte uttala det men, ryggen verkar hålla. Knäna blir stabilare. Det har blivit 2-3 pass per vecka en tid nu. Klarat två lite längre pass, 1,5 timmars löpning utan så mycket som en vätskepaus.

Sedan i måndags hetsar vi lite till med hjälp av en stegräknare. Är med i en motionskampanj. Räknar steg varje dag. Registrerar. Sätter upp mål. Tävlar i lag. Vi skall gå till Amsterdam, tror jag. Gick/sprang över 17.000 steg idag.

Ser fram emot att få nummerlappen med posten. Startnummret. Är väl ordentligt nergraderad. Blir väl att tugga i sig startgrupp 6-7 någonting. Men, det är ingen prestige (numer) i det. I år med den bakgrund jag har spelar det ingen roll.

Var på Ullevi i lördags. Hade hoppats på ett glatt återseende. Peking åter i Allsvenskan. Senaste live-minnet är från Ryavallen året då Norrköping åkte ur. Olle Nordin var tränare. Inget muntert minne.

Nu är laget tillbaka. Såg lite halvtrevande ut i TV-premiärenmot Djurgården. Sedan bara en poäng hemma mot Trelleborg! Borde ha varslat faran.

Tyvärr besannades alla farhågor. En stabbig backline, obefintligt mittfält och forwards som inte kan göra mål.

Jag förstår Sören Cratz´ uppgivenhet efter matchen.

En väl beprövad klyscha får bli räddningen; efter denna inledning kan det bara bli bättre!

En närstående lyckades tappa sin mobil i en toalett. All teknik kollapsade utom en del.

Nu vet vi varför det heter sim-kort!

Verkligen roligt att Ängelholms stolthet gick upp i elitserien i ishockey. Välförtjänt som kvalserien utvecklade sig. Kvalserien som manifisterat verklig idrottsunderhållning av klass. Allt annat än slutspelet mellan Linköping och HV.

Tröttsamt att se de maniska paret Ledin/Jämtin åka omkring och försöka efter bästa "förmåga" leva upp till mediahypen som riksbusar.

Kvalserien var den raka motsatsen till detta spektakel. Riktig idrott där klubbkänsla fortfarande faktiskt blommar ut här och där. Kenny Jönssons engagemang. Leif Boorks "vi" om det Brynäs som sparkade ut honom. Leksandsklacken som var utom sig i något slags skadeglädefnatt över att ha snuvat både Mora och Malmö på godiset.

Ser redan fram mot hockeyallsvenskans start i höst. 

Så har vi då träffats, öga mot öga. Det första mötet föll väl ut. Väldigt väl t.o.m Man kan säga att det kändes som vi trivdes ihop. Harmoni. Han snusade och sov. Jag upplät min vänstra underarm för ändamålet. Funkande bra alltså. Vi får bygga på detta och gå vidare härifrån. Vi tar nästa steg i samförstånd. Kan förhoppningvis bli ett utväxlat leende om någon månad.

För att underlätta ett framtida samarbete har vi investerat i en teknikboll (replika av EM-bollen, så klart) och några mjukisdjur. Lite kläder också.

Det här skall nog bli bra! 

Världen har fått en farfar till. En stor upplevelse. Fast på ett annat sätt än när man blev pappa.

Nu slår historiens vingslag lite hårdare. Man rättar in sig i generationsledet på ett tydligare sätt. Förvisso inte äldst, ännu. Den nye familjemedlemmen har en gammelfarmor också. Alltså fyra generationer.

Enligt den nya tidens normer skall man vara en mer aktiv farförälder har jag förstått. Fortfarande tror jag dock att det kommer att handla om att skämma bort, busa, stå för allt det roliga. Så får det bli, om jag får välja.

Kan man också göra någon nytta framöver; hämta på dagis, skjutsa till träningar, så är det helt ok för min del. Om det blir aktuellt med idrott vet jag att jag alltid gjort mina bästa matcher på läktaren. Det finns det ett uppbar risk att jag kommer att fortsätta med. Det får barnbarnet lära sig att stå ut med. Det kommer säkert hans pappa att berätta i förebyggande syfte, så det löser sig.

En tydlig känsla har varit, ända sedan vi fick reda på att det var barnbarn på väg, att man "blev 10 år äldre" i ett slag. Vithårig var jag redan. Nu skulle man bära upp epitetet "farfar" också. Det sprudlar ju inte om spänst och aktivitet direkt. Ofrånkomligt att tänka på sin egen och andras far- och morföräldrar. Pensionärer. Lite krämpor. Stilla liv. Lite gaggiga, jodå.  Är det jag? Kanske blir man sådan nu, i ett slag? För att det är naturens gång, det hör till!

To be continued.......