Ibland blir det lite svårt att hänga med. I det nyss avslutade slutspelet i ishockey uppstod en situation som var lite "kul". Ett (till synes) givet mål dömdes bort. Dessförinnan hade domaren och en av linjemännen först dömt mål. De sedvanliga protesterna var högljudda. Det eviga snackandet (kommuniceradet som det på förbundsretorik kallas), som pågår vid snart sagt varje avblåsning i elitseriematcherna, hela säsongen lång, vidtog.

Efter konferens med videodomarna godkändes inte målet. Då tog protesterna givetvis ny fart, med nya "kommunikatörer". Huvudinvändningen var då att: "Du kan ju inte ÄNDRA ett domslut! Du har ju redan godkänt målet."

Nä, just det. Hur var det nu igen? Det som varje protesterna hockeyspelare högst av allt vill uppnå, kan inte tillåtas av principiella skäl. Eller...... hur vill vi nu ha det?

För att (möjligen) behålla någon form av trovärdighet kanske de evigt protesterande svenska hockeyspelarna skulle försöka ta intryck från annat håll. Yngste sonen påpekade att i det pågående NHL-slutspelet åker spelarna per omgående till utvisningsbåset utan snack. Befriande respekt för spelets idé, regler och dess uttolkare; domarna.