Har väl som de flesta andra som gillar hockey en besk eftersmak i munnen efter nattens final. Småkronorna föll, den här gången med stora siffror till slut. Var det jämnare på isen den här gången? Jag har lite svårt att samla tankarna till en klar analys. Å ena sidan kan man säga att det handlade om två mål i numerärt underläge och en trasig klubba vid fel tillfälle. Å andra sidan en märklig oförmåga att utnyttja de powerplay-tillfällen som trots allt gavs. Jag tror att sanningen ligger någonstans där.

Därtill kommer de psykologiska faktorerna som vi så väl känner igen och som vi lärt oss hata. Kanadalaget var beredda, när det behövdes, att använda alla medel för att vinna. Inte snyggt, inte förvarbart. Bl.a var attackerna på Markström givetvis mycket medvetet genomförda, nästan med kuslig precision, när det behövdes. Domarna klarade inte pressen, det ena gav det andra. Backlunds båda olyckligt huvudlösa utvisningar, Markströms vevande, som förvandlade ett 5-3 läge till 5-4, var andra ingredienser som föll på plats som mogna frukter. Stundtals ett meningslöst jagande efter att proppa kanadensare som därmed fick kvitto på kvitto på att de lyckats att styra upp hela tillställningen. De tilläts ta kommandot över de svenska juniorernas tankebanor, och därmed var slaget förlorat.

Jag är väldigt imponerad över den svenske coachen Per Mårts. Han verkade för egen del ha full koll på alla situationer matchen och turneringen igenom. Alltid klockrena anlyser levererande med ett nyfunnet leende på läpparna. Mårts var turneringens genomgående bäste svensk.