Har haft en ovanligt kulturtät vecka. Både biobesök och teaterdito. Började med ett (som någon så träffande formulerade det) ett närmast pliktskyldigt tittande på Arn-filmen. Alla vill/skall ju se denna nya svenska storfilm. Inget ont i det. Jag brukar bli lite skeptisk när det vankas "måsten".

Var lite skillnad denna gång då många i kritikerkåren närmast sågat filmen. Publiken verkar dock ha tagit den till sina hjärtan. Sånt är roligt, lockande och innehåller ett inte så stort mått utmaning. Vem har rätt i mina ögon?

Den matchen vann faktiskt publiken och filmen. En bra rulle. Mest imponerad blir jag av den unge skådespelaren Noa Samenius som gestaltar den unge Arn. Vilket agerande. I särklass tycker jag.

Igår, medan den förväntade stormen drog in över västsverige med full kraft och snögeggan ställde till det på vägarna som bäst, var jag på teater. Första gången på många år, om man inte räknar in lunchteaterbesöken. Kan knappt minnas när jag var på "riktig kvällsteater senast". Trettondagsafton av Shakespeare på Borås Stadsteater stod nu på menyn. Helt ok, men lite förväxlingskomedivarning var det trots allt. Men, rollgestalten Blek af Nosen väckte svartvita minnen från TV-teaterns storhetstid på 60/70-talet. Per Oscarsson i en oförglömlig tolkning. Min minnesbild är att det var den rollen som verkligen gjorde honom folkkär, inte kalsontrixandet i Hylands Hörna. I TV-såpornas förlovade tidevarv saknar man verkligen en rejäl public service- insats i fom av en högklassig teaterproduktion. Sänd på bästa sändningstid. Nu tvingas de som väljer TV som basen för sin underhållning att se på när andra dansar. Tiderna förändras och vi med dem.