Lördagsintervjun i TV4:s morgonprogram var givande. Jan Scherman kändes äkta. Personlig och ärligt. För att vara en mediavan kändis och journalist fick man faktiskt intrycket av en rak person som vågade säga vad han tyckte, men att han på samma gång var lite generad över sin egen uppriktighet.

Det kan ju samtidigt ha varit en skickligt spelat roll av en slipad VD, väl medveten om värdet och vikten av sitt uppträdande i den egna tv-kanalen. Att då "bjuda på" sig själv barfota och berusad, dansande med sin mamma på midsommarafton kanske inte är någon stor grej. Inte heller vad han tyckte om Stenbecks krav på lojalitet, nu trygg bakom nya ägare.

Men trots alla betänkligheter kring att låta sig intervjuas i det egna mediet, av en av underhuggarna, kan jag ändå inte frigöra mig från att det kändes ovanligt öppet och uppriktigt. En man som hyllar institutionen parkbänk som något viktigt i en tid där allt snurrar på högvarv, är värd all respekt. Högaktning dessutom för att han inte fegade ur sitt politiska engagemang på 70-talet. Ett extra plus till det otrendiga svaret på en person som varit en inspirationskälla för honom; medborarrättskämpen också hon från 70-talet: Angela Davis. Förmodligen bortglömd och rätt okänd för många i Sverige idag.

Läser i pressen att en av våra stora, en f.d höjdhoppare, har börjat studera på KOMVUX. Vackert så.

Historien förtäljer inte om han har flyttat hem till Sverige och skrivit sig här. Kanske t.o.m börjat betala skatt och annat. Det fick man inte veta.

Under tiden han varit bosatt på varmare breddgrader och pysslat med sina investeringar är det väl tur att vi andra varit på plats. Jobbat och så och betalat våra skatter. Här i Sverige. Så att vi tillsammans har råd med KOMVUX. För de som behöver läsa upp sina ämnen för att kunna söka sig ut i arbetslivet och tjäna sin uppehälle. Och vad fint det är att den möjligheten är öppet för alla. Vi lever i ett fantastiskt land. Med många möjligheter.

Svenskar är ockå människor. En fantastiskt helgjuten tvåtimmarsupplevelse på Storan I Göteborg. Lindström ensam på scenen. En flanellograf också förstås. En kopp te och en ostmacka dyker upp. Mickarna krånglar, men allt ingår i showen försäkar Lindström skälmskt. Vi behöver inte sitta med uppdragna axlar - vi kan koppla av och låta Lindström ta ansvar för det som händer. Och kopplar av och låter sig roas, det gör man verkligen.

Det är mycket som vi får oss till livs. Intellektuellt, charmigt, men det kräver också lite tankeverksamhet hos publiken. Men det mesta packeteras och presenteras med stor pedagogik. Ingen missar poängerna.Vi har alla budskapet ordentligt nedstoppat innanför byxlinningen när vi lämnar föreställningen, som mer upplysta människor. Lärorikt men framför allt; riktigt roligt. Ingen som sett föreställningen kan närma sig ett mjölkpaket utan att dra på mungiporna. Vi har därmed lärt oss vår läxa.

Kring årsskiftet kom uppgifterna om att det nu säljs fler nya miljöbilar än bensindrivna diton. Som av en händelse har det därefter kommit den ena larmrapporten efter den andra som ställer valet av etanol i tveksam dager. Ena dagen tas brödet direkt ur munnen på de fattiga svältande barnen i Afrika då västvärlden kräver framställning nya drivmedel. Andra dagen bidrar den ökade efterfrågan på energigrödor till att de naturliga ekosystemen omvandlas till odlingar - och växthusgasutsläppen ökar.

Vi tvehågsna skulle kunna ana ett samband. Kan det vara så att stora intressen känner sig hotade? Har vi inte sett detta hända förut? Larmrapporter som dyker upp så lägligt att allt annat än att det inte skulle kunna vara en slump är uteslutet.

Att det sedan en kort tid tillbaka finns en nyinköpt etanolbil i hushållet är givetvis en ren tillfällighet.

Skivan Swagger snurrar fortfarande i spelaren. Fantastiskt vad skivan växer. Blir bara bättre och bättre för varje spelning. Den här musiken går verkligen "igenom", direkt in i kroppen. Hjärtat blöder i de vackra partierna, fingrarna och fötterna lever med i pulsen. Hjärnan blir ockuperad, underkastelse krävs och kapitulationen ligger underskriven.

Då stog Leeds på toppen. Många unga talanger i laget. Manchester United på besök. Söndagen den 20 februari 2000. Elland Road. Min första Priemiershipmatch. Jag hade sett två matcher i England förut men då handlar det om 70-talet. Har sett Chelsea hemma mot Man U och också varit i norra London, följt Tottenhan Court Road från Seven Sisters till White Hart Lane och sett Tottenham i en match mot Aston Villa.

Kompisen hade tagit oss, mig och sönerna, på en odyseéliknande bilresa genom Europa (Göteborg, Hamburg, Felixstowe och till slut hotellet i Harrowgate). Målet var matchen Leeds-Manchester United. David Beckham hade bråkat med Sir Alex om sin rätt att besöka sin sjuke son dagen innan matchen, så honom missade vi. Han satt och tjurade i stickad mössa på läktaren, petad.

Före matchen handlade vi i supportershopen. Muggen kändes som given. Den har hängt med sedan dess. Någon månad om året träder den i tjänst. Oftas under "Tipsextrasäsongen".

Nu sladdar ju Leeds i andradivisionen till och med. Men som mina favoritlag med vita tröjor (Tottenham, Leksand, Norrköping) kommer de nog tillbaka får vi hoppas. Muggen gör det iallafall liksom minnena från den lyckade fotbollsresan.

Min första fotbollströja var det väl kanske inte. Som liten, 5-6 år minns jag att jag hade IFK Norrköpings matchställ, såklart. I bomull med en blå stjärna på bröstet. Men som vuxen. Lite suspekt tyckte hustrun och kanske också barnen det var när farsan började snegla på fotbollströjor. Som små hade barnen fått var sin Milan-tröja med Van Baasten och Gullit på ryggen. Inköpt på Lanzarote. Nu stod jag där i en utpräglad lågprisaffär och snurrade på en lila Real Madrid-tröja som det stod 19 Anelka på. I min värld spelar Real med vita tröjor. Har sett dem spela i svart bortaställ. Kan ha handlat om det årets tredjeställ. Min yngste fick upplysa mig om vem Anelka var. Supertalangen från Frankrike som slagit igenom och redan spelat färdigt i Arsenal. Det var nog mer mitt eget lyckonummer (och födelsedagsnummer) som lockade då (jag har tack vare tröjan följt Anelkas färd genom fotbollseuropa och lärt mig tycka mycket om honom som fotbollsspelare). Real har aldrig varit något favoritlag direkt. Men jag slog till, 140 kr fattigare men en fejkad variant av en replika-tröja hade jag.

Har använd den och senare inköp som hemmatröjor mest. Något som jag efter dagens slit byter om till. För det mesta matchat med ett par innebyxor typ mjukis eller streetshorts. Hustrun brukar sucka åt kreationerna och framför allt åt (färg)kombinationerna. Själv känner jag mig delaktig i den multinationella fotbollsvärlden på ett nytt sätt. Om nu IFK Norrköping kan lyckas i sitt återtåg till de stora arenorna igen, kanske det kan bli aktuellt med en andra vit tröja med blå stjärna på bröstet (det gör lite ont i mig att jag inte längre har den första kvar).

Fick en CD av en av sönerna med Flogging Molly igår. Aldrig hört dem förut."Irländsk musik" sa sonen. "Pubrock och lite punk" sa han också. Det stämmer väldigt bra. Efter ett par lyssningar kan man inte annat än bli glad. Swagger heter skivan. Vackert på det traditionellt irländska viset, intensivt, svängigt, dunkande rytmiskt, ja den har det mesta.

Jag låter CD:n ligga kvar i spelaren. Den kommer att snurra mycket den närmaste tiden.