Lördagsintervjun i TV4:s morgonprogram var givande. Jan Scherman kändes äkta. Personlig och ärligt. För att vara en mediavan kändis och journalist fick man faktiskt intrycket av en rak person som vågade säga vad han tyckte, men att han på samma gång var lite generad över sin egen uppriktighet.

Det kan ju samtidigt ha varit en skickligt spelat roll av en slipad VD, väl medveten om värdet och vikten av sitt uppträdande i den egna tv-kanalen. Att då "bjuda på" sig själv barfota och berusad, dansande med sin mamma på midsommarafton kanske inte är någon stor grej. Inte heller vad han tyckte om Stenbecks krav på lojalitet, nu trygg bakom nya ägare.

Men trots alla betänkligheter kring att låta sig intervjuas i det egna mediet, av en av underhuggarna, kan jag ändå inte frigöra mig från att det kändes ovanligt öppet och uppriktigt. En man som hyllar institutionen parkbänk som något viktigt i en tid där allt snurrar på högvarv, är värd all respekt. Högaktning dessutom för att han inte fegade ur sitt politiska engagemang på 70-talet. Ett extra plus till det otrendiga svaret på en person som varit en inspirationskälla för honom; medborarrättskämpen också hon från 70-talet: Angela Davis. Förmodligen bortglömd och rätt okänd för många i Sverige idag.

Läser i pressen att en av våra stora, en f.d höjdhoppare, har börjat studera på KOMVUX. Vackert så.

Historien förtäljer inte om han har flyttat hem till Sverige och skrivit sig här. Kanske t.o.m börjat betala skatt och annat. Det fick man inte veta.

Under tiden han varit bosatt på varmare breddgrader och pysslat med sina investeringar är det väl tur att vi andra varit på plats. Jobbat och så och betalat våra skatter. Här i Sverige. Så att vi tillsammans har råd med KOMVUX. För de som behöver läsa upp sina ämnen för att kunna söka sig ut i arbetslivet och tjäna sin uppehälle. Och vad fint det är att den möjligheten är öppet för alla. Vi lever i ett fantastiskt land. Med många möjligheter.