Då har vi så sakteliga börjat uppladdningen inför morgondagens ligacupfinal på nya Wembley arena. Tottenham har väl inte så många förespråkare, förutom de redan frälsta. Jag gissar att alla experter redan har tagit ut segern för Chelsea.

Efter Tottenhams seger mot Arsenal tror jag dock att allting är möjligt. Finns ingen anledning att känna sig slagen på förhand. Om backlinjen bara kan hålla ihop styrkorna och inte falla samman kommer det att bli en jämn match. Att Spurs kommer att producera framåt finns ingen anledning att tvival på.

Många av oss som är "medelålders +" brukar ofta tala om att förändringstakten är hög. Allting snurrar på högvarv, ständigt nya utmaningar. Det är förmodligen en riktig beskrivning utifrån våra egna förutsättningar.

En intressant frågeställning är däremot om den beskrivna hastigheten upplevs på liknande sätt av alla? Om man är 20-25 år och född och uppvuxen i en miljö med hög förändringstak. Är det då lika självklart att uppfatta samtiden på samma sätt? Förmodligen inte. Uppfattningen är givetvis relaterade till de egna erfarenheterna.

Därför borde vi som har möjligheten att relatera våra erfarenheter till en annan tidsperiod vara mycket mer försiktiga med våra tvärsäkra påståenden. De är förmodligen ytterst sanna för oss - men vi har inget tolkningsföreträde när det gäller att definiera vår samtid. Möjligen har vi det för våra egna upplevelser, om ens det ibland.

Det fanns två sidor av myntet! Våndan inför inlämningen - och lättnaden och lyckan över beskedet att redovisningen var ok och "klartecknet" att köra på med nästa uppgift.

Det här är faktiskt ett av privilegierna med att studera. Anspänning, prestation, (och i bästa fall) bekräftelse. Det är kanske en ingrediens som inte finns lika tydlig i arbetslivet. Efter bekräftelsen en period av ett bedrägligt lugn. Sedan snurrar det på igen, presationsångesten lurar i vassen. Allt är åter sig likt.