Tomas Arvidssons bok var det ja. Min fördelsedagspresent. Jag har med stor behållning läst den. Upplägget sönderfaller i tre delar. Först och främst (och överlägset bäst) är Arvidsson egna betraktelser från hjärtat. Klockrena, finstämda stycken. En ren njutning att läsa. Därefter de delar som handlar om "vännen poeten". Jag förstår upplägget, har inget direkt att invända men; dessa avsnitt känns väl tillrättalagda. Dramaturgiskt väldigt välfunna. Men på det stora hela har jag inga större problem med de passagerna, trots randanmärkingarna.  Det tredje upplägget är faktaspäckade avsnitt med statistik och annat från BRIS, Rädda barnen, forskningsresultat och statliga institutioners rekommendationer. Absolut inget att synpunkter i sak men de hade lika väl kunnat redigerats som "faktarutor". Jag tycker att dessa avsnitt tynger den i övrigt lättsamma framställningen och gör att den bitvis känns lite som ett försök att vara akademisk, alla fakta skall redovisas med källhänvisningar. Jätteviktigt och ofta kanske rent av nödvändigt, ja men samtidigt också bitvis tråkigt och onödigt tyngande.

Är defintivt en bok att rekommendera, diskutera och låna ut. Inte omöjligt att jag kommer att återvända om något år till den för att stämma av mina egna erfarenheter. Jag är rätt säker på att Arvidsson tankar kommer att kännas lika välfunna då som de känns nu.