Jag skrev i ett tidigare inlägg om att Van Morrison spelade en Pink Floyd låt på Stockholm Jazz Festival. Jag blottar min okunskap och erkänner att jag inte visste om hans deltagande i The Wall. Jag hittade denna video på Youtube. Lyssna och njut. Den var ännu bättre på Skeppsholmen.

Nyss hemkommen från Stockholm från ett kort men givande besök på Stockholm Jazz Festival. Anledningen var Van Morrison så klart. Stor lycka att han spelar två gånger under så kort tidsrymd i Sverige. Kände att det tillfälligt inte fick gå mig ur händerna.

Van spelade exakt de obligatoriska 1,5 timmarna. Gloria som avslutning. Så långt var allt bekant. Men än verkar inte miraklens tid vara förbi. Han talade till oss! Skojade med bandmedlemmarna. Nästan nojsade stundtals. Stoppade in en Pink Floyd låt och lät en av tjejerna i kören briljera. Tidvis verkade Van så upprymd att han inte visste vilket intrument han skulle använda. Munspel, sax, piano, ukelele och möjligen gitarr nästan på en gång.

Jag kan hålla med de stora drakarnas omdömen (DN , Svd och Aftonbladet). Man kunde möjligen ha önskat sig ett vassare låtmaterial. Men min egen lilla teori är att Van Morrison valt sina låtar denna gång för att tillfredsställda en "kräsnare" mer renodlat jazzintreserad publik kanske.

Jag kan också dela irritationen som återfinns hos en "bloggkollega". Eventpubliken får gärna finnas på koncerterna (så klart) men var rädd om fansen! Eventfolket är lättflyktiga varelser. Om Van Morrison inte gillar att få tretusen blixtar i ansiktet under sina spelningar får man acceptera det tycker jag dock. Hur mycket vi gillar honom måste vi inse att vi inte äger honom eller hans konstnärsskap. Vill han spela med ryggen mot publiken och är tillfreds med detta får man köpa det (eller inte och ta konsekvenserna). Men i sak håller jag med. Jag hade också tagit med mig min kamera (om jag fått) och försökt ta några minnesbilder.