Har uppenbarligen nått ett nytt stadium i utvecklingen. Verkar som man blivit "farfar" på heltid i omgivningens ögon.

Fick Tomas Arvidssons bok Morfar/farfar.nu i present. Med glimten i ögat förstås, men ändå.

Jag har tagit boken till mitt hjärta och läst de inledande kapitlen. Verkar lovande, mycket lovande. Har förstått att det "förväntas" en recention så småningom (det brukar ta tid för mig att smälta mina intryck). Men jag lovar att försöka.

Kikade lite på bokrecention.se. Ingen verkar (ännu) har antagit utmaningen där. Vi får se vad det lider!

Första barnbarnet på helgdagsvisit och middag, man tackar. Väluppfostrad från första stund. Med sig i bagaget, förutom blöjor och ombyten, hade han och hans följe vin (utmärkt kvalité) och ost.

När man är i hans ålder får vi vara lite överseende med att han ville käka före oss andra. Ett plus däremot att han sedan "satt med" när vi andra åt. Konverserade är väl att ta i, men deltog kanske man skulle kunna få det till. Sedan tog tålamodet slut. Han och farafar drog sig tillbaka och försökte nana lte. Gick väl sådär (farfar fick inte en blund).

Hade förmånen att tillbringa nästan hela lördagen i sonsonens sällskap. Vi promenerade i Borås Djurpark. Vi fick faktiskt riktig närkontakt (av någon grad) med två av tre vargar. Elefanter på savannen och lejon som dåsade i solen. En majestätisk gepard och kafferbufflar som avslutning. Stort!

Nu skall väl, sanningen att säga, konstateras att sonsonen sov sig igenom hela härligheten. Utan minsta undantag. Men, han verkade helt nöjd med sitt första besök i djurparken. Hans farafar var dock lite mer grinig. Stegmätaren som under den pågående motionskampanjen sitter monterad på bältet gav knappast något utslag efter tre timmars ivrigt promenerade. Måste ha berott på de mjuka skorna! Ynka 4.000 steg! Blir svårt att "förklara" för sina lagkamrater.

Effer att ha fått påfyllning med käk (både sonson och farfar) blev det läge för lite mer utbyte över generationsgränserna. Föll mycket väl ut.

Så har vi då träffats, öga mot öga. Det första mötet föll väl ut. Väldigt väl t.o.m Man kan säga att det kändes som vi trivdes ihop. Harmoni. Han snusade och sov. Jag upplät min vänstra underarm för ändamålet. Funkande bra alltså. Vi får bygga på detta och gå vidare härifrån. Vi tar nästa steg i samförstånd. Kan förhoppningvis bli ett utväxlat leende om någon månad.

För att underlätta ett framtida samarbete har vi investerat i en teknikboll (replika av EM-bollen, så klart) och några mjukisdjur. Lite kläder också.

Det här skall nog bli bra! 

Världen har fått en farfar till. En stor upplevelse. Fast på ett annat sätt än när man blev pappa.

Nu slår historiens vingslag lite hårdare. Man rättar in sig i generationsledet på ett tydligare sätt. Förvisso inte äldst, ännu. Den nye familjemedlemmen har en gammelfarmor också. Alltså fyra generationer.

Enligt den nya tidens normer skall man vara en mer aktiv farförälder har jag förstått. Fortfarande tror jag dock att det kommer att handla om att skämma bort, busa, stå för allt det roliga. Så får det bli, om jag får välja.

Kan man också göra någon nytta framöver; hämta på dagis, skjutsa till träningar, så är det helt ok för min del. Om det blir aktuellt med idrott vet jag att jag alltid gjort mina bästa matcher på läktaren. Det finns det ett uppbar risk att jag kommer att fortsätta med. Det får barnbarnet lära sig att stå ut med. Det kommer säkert hans pappa att berätta i förebyggande syfte, så det löser sig.

En tydlig känsla har varit, ända sedan vi fick reda på att det var barnbarn på väg, att man "blev 10 år äldre" i ett slag. Vithårig var jag redan. Nu skulle man bära upp epitetet "farfar" också. Det sprudlar ju inte om spänst och aktivitet direkt. Ofrånkomligt att tänka på sin egen och andras far- och morföräldrar. Pensionärer. Lite krämpor. Stilla liv. Lite gaggiga, jodå.  Är det jag? Kanske blir man sådan nu, i ett slag? För att det är naturens gång, det hör till!

To be continued.......