Löpningen dag 2 (igår) som dag 1, men tro det eller ej - känslan var i vart fall inte värre. Man rör sig inte (ännu) som en kenyan, men inte heller någon skräck-upplevelse. Det kanske går åt rätt håll, fast med långsam värdighet.

Idag lät jag förnuftet råda och nöjde mig med 1 timmes promenad. Minus 2 och kraftig blåst, klar himmel. Ryggen började tjura (den gamla skadan gjorde sig påmind) men på det stora hela var det helt ok.

Efter två års träningsuppehåll har den mödosamma vägen "tillbaka" inletts. Inget jävla nyårslöfte. Det är bara till för amatörer.

Krånglande knä - ont i ryggen - båda knäna ger nu smärta ifrån sig - är den meriterande bakgrunden för tillfället. Sjukgymnaster, kiropraktor och en massör har kantat vägen. Nu är jag förhoppningsvis på den väg jag borde ha hållit mig på hela tiden - löpningens.

Hasar nu runt en slinga som tar mig 30-35 minuter att "springa". Knäna värker och ryggen är stel. Kroppen har ett träningsminne sägs det. Hoppas jag verkligen. Min kropp verkar ha en minneslucka på det planet för tillfället. Jag känner inte alls igen hur det brukade kännas. Det här är något helt annat.

Efter dagens runda känns det ok, när man fått i sig mat och lite espresso. Själva rundan var bara en ren pina, lika mycket psykiskt som fysiskt.