Så har då de politiska partierna lyckats vrida en fråga om desinformation, det politiska samtalet och ytterst ett hot mot demokratin till att mestadels handla om klausuler i ett samarbetsavtal och i slutändan regeringsmakten. Man spelar det spel som man alltid gör; det politiska spelet. Sakfrågorna skjuts i bakgrunden. Lite småtaktiska piruetter och snart är perspektiven förvridna bort från det eldfängt farliga. Vem orkar i längden lyssna till tjafs om ursäkter i slutna rum och medarbetares placering på olika skrivbord?

Vad en del inte tycks vilja förstå är att den här typen av propaganda inte nödvändigtvis syftar till att göra reklam för ett särskilt parti eller dess ideologi. Målet är att skapa så mycket misstro mot fakta i sig, seriösa medier och möjligheten att veta något alls att den vanlige väljaren ska hamna i ett tillstånd som brukar kallas ontologisk ångest. Man ska helt enkelt lära sig att inte lita på något och hårda fakta blir åsikter. Det är som när den stackars rationalisten i en av CS Lewis böcker till sist skriker: -Två plus två blir fyra! och får svaret: -Det säger du bara för att du är matematiker.

Vi vet av historisk erfarenhet att det inte går att skydda sig mot kompakt propaganda: det som upprepas tillräckligt många gånger blir sant. Syftet med trollandet är att skapa den sortens svindel och osäkerhet som drevs upp under Brexit och som Qanon-trollen framgångsrikt pumpat ut i USA. Den svindeln är det främsta psykologiska vapnet på sociala medier, och den funkar. Dess mål är att få oss att tvivla på allt och bli rädda, ty rädda människor är benägna att lita till paniklösningar.

Ola Larsmo, DN

https://www.dn.se/kultur/ola-larsmo-regeringens-flathet-ar-en-propagandavinst-for-sd/

I ljuset av de senaste årens expansion av hr-avdelningarna inom företag, myndigheter och kommuner är detta långt ifrån förvånande. Den svenska sjukvården har under de senaste åren blivit den kanske främsta arenan för ett experiment där allt mer kraft ägnas åt dokumentation, processer och uppföljning och mindre åt att möta och hjälpa människor som är sjuka. Samtidigt som antalet vårdanställda har ökat har också regionerna anställt mängder av folk som sprutar ur sig floskulösa värdegrunder, projektstödda policydokument och diverse dokumentationsmanualer. 
Denna sjuka hemsöker dessvärre de flesta samhällssektorer: polisen, försvaret, skolan och stora delar av näringslivet. Det som tidigare var en stödjande funktion, personalavdelningen, har ofta blivit själva huvudsaken. Konsekvensen blir chefer som blint tvingas följa riktlinjer, metodstöd, handlingsplaner och policies för att förebygga olika problem och som hukande under trycket från ständiga medarbetarenkäter, strategiplaner och styrdokument inte längre vågar lita på sin naturliga fantasi, empati och människokännedom. Medarbetarna? I stället för att vilja göra rätt drivs de av rädslan att göra fel. 

I slutändan är detta, liksom så mycket annat, en fråga om demokrati. Centrala samhälls­institutioner som sjukvård, polis och skola hotar att kvävas under dokumentationshysteri, mätbarhetsvansinne och blind dyrkan av styr- och policydokument ? vilket i sin tur ytterligare undergräver tilltron till samhällets förmåga att garantera medborgarna likvärdiga möjligheter till sjukvård, säkerhet och utbildning. Inte till följd av bristande resurser märk väl ? utan på grund av en svällande organisation där dilettanter och petimätrar får makten över dem som kan och förstår verksamhetens kärna. 

Björn Wiman, DN kultur, 2024-05-19

Vi lever i en märklig tid där alla politiska partier är överens om behovet av radikal militär upprustning. Det är svårt att se någon klar strategisk tanke bakom detta. Varför talar man inte längre om kärnvapnens avskräckande förmåga? Varför resonerar man som om de inte ingick i kalkylen?

När vi slutar tala om kärnvapnen, diskuterar konventionell upprustning som om de inte fanns, sänder vi signalen att vi kan tänka oss ett konventionellt krig utan att kärnvapen kommer till användning.

Torbjörn Tännsjö
professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

https://etidning.dn.se/shared/article/nar-terrorbalansen-skiftar-maste-vi-valja-nedrustning/qfx7L3jY

Lite klädsam upprördhet. Vädjanden om rättning i ledet, som kommer att klinga ohörda. De faktiska omständigheterna har varit kända sedan länge. Beskrivningar av exakt det som pågått har levererats och tydliga varningar har utfärdats.

Det har aldrig handlat om några tillfälliga urspårningar, utan en strategi. Men maktens enkla matematik har medfört att allt annat än den fått väga ytterst lätt.

Så läget är på intet sätt nytt. Man kommer att sitta ner i båten och vänta ut att det värsta drar över. Snart kommer den nu aktuella frågan att sjunka tillbaka både i de flestas medvetande och i mediebruset, och allt återgår.

Vi befinner oss på ett sluttande demokratiskt plan. Hur långt är det till kanten?

Mer än en gång har det hänvisats i den politiska debatten hur saker och ting har hanterats i våra nordiska grannländer. Speciellt nu senast gällande försvars- och säkerhetspolitiken, vilket resulterade i att vi övergav alliansfrihet och neutralitet.

När det passar, visar det sig.

Utöver att vi blev medlemmar i Nato skall vi nu också, av någon anledning, i ett separat avtal med staten USA förbinda oss militärt. Upplåta våra militära baser för materiel och personal, införa särregler gällande bl a banktjänster, skatter, post, valutaväxling och delar av rättsskipningen. Endast en tredjedel av Natos medlemmar har ett sådant separat avtal.

Och våra nordiska grannar? Ja, de processar noggrannt liknande avtal. Vi kör, som vanligt numer med kontroversiell lagstiftning, ett snabbspår och står snart inför ett godkännande i riksdagen. Dessutom har de förhandlat bort utplacering av kärnvapen på sitt terrirorium, vilket vi inte har.

Varför har vi inte en gemensam hållning i dessa frågor?

https://etidning.dn.se/shared/article/varfor-ska-sverige-satta-usa-s-intressen-fore-vara-egna/8ggpEWDf

Medieprofessor Fredrik Stiernstedt betonar att stödet för public service i Sverige, liksom i de övriga nordiska länderna, är mycket starkt - i alla väljargrupper:
- Att påstå att public service skulle ha lågt förtroende bland vissa väljargrupper är osakligt, saknar stöd i forskningen och får snarast ses som uttryck för en vilja att underminera public service och driva politisk opinion.
Men han tror att polariseringen av mediepolitiken fortsätter, och pekar på att debatten i Sverige, som delvis är importerad, påminner om hur det ser ut i andra länder.

https://etidning.dn.se/shared/article/nya-planen-for-public-service-splittrar-sverige/toYkumBK

”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem. Ett demokratiskt och öppet samhälle är således alltid utsatt för förfall ”inifrån”, från människor som drar nytta av de friheter ett tolerant samhälle erbjuder i akt och mening att bekämpa just dessa friheter (till exempel yttrandefrihet).”

Tolerans­paradoxen formulerad av filosofen Karl Popper i boken ”The open society and its enemies” från 1945.

Det toleransparadoxen lär oss är att det måste finnas en gräns för toleransen. Filosofin kan inte säga oss var den gränsen går, bara att den finns. Gränsen måste dras av varje fri och tolerant människa och varje fritt och demokratiskt samhälle innan det är för sent.

Henrik Lagerlund
Professor i filosofins historia vid Stockholms universitet.