Jan Guillo skriver i sin krönika i Aftonbladet: ”För 30 år sen taktikröstade 5 procent av svenskarna på ett parti de egentligen inte stödde, idag 20 procent.”

Inte alls konstigt kan man tycka. De som vi skall rösta på ägnar ju så stor del av sin egen verksamma politiska tid till politiskt spel. Positionering och maktspel.

Det kan säkert finnas en hel del osäkerhet i den här typen av siffror, som i alla undersökningar som bygger på självskattningar. Men att väljarna också anammar både tankesätt och beteende verkar rimligt. Det är nog som det är med barn; de gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Ideologierna är döda och flyfotad anpassning är det som gäller. Det mesta är förhandlingsbart för de flesta. 
Hur rätt hade inte Groucho Marx när han sa: ”- Jag håller hårt på mina principer, och om dom inte passar så har jag andra.”

”Partier bildades en gång för att påverka väljarna med sina idéer och förslag. Den som aktivt ville påverka ett partis idéer och förslag fick gå med i det.

Så fungerar det knappast längre. Vad partierna har att säga, deras budskap om man så vill, verkar alltmer påverkas av vad opinionsanalyser visar att deras väljare vill höra. Vad deras väljare vill höra verkar i sin tur mindre påverkas av vad partierna säger och mer av vad som sägs i den digitala världens alla påverkanskanaler - där det ofta är svårt att veta vem som vill påverka väljarna till vad - och varför.

Däremot lätt att se hur det kan öka misstron mot vad partierna har att säga, eftersom partier som tror sig behöva säga vad väljarna vill höra, och därför är beredda att kanske säga en sak ena dagen och en annan nästa, förlorar i trovärdighet. Och därmed sin förmåga att säga något som väljarna inte nödvändigtvis vill höra, men som kanske måste sägas ändå.

Risken med en sådan utveckling är att partierna kan komma att styras av krafter och opinioner som de själva inte längre kan påverka.”

Göran Rosenberg, Godmorgon världen 28 augusti 2022

https://sverigesradio.se/artikel/goran-rosenberg-att-lyssna-till-valjarna

Så lätt det är att använda forskning och statistik samt hänvisa till experter. Till och med föreslå expertstyre - vilket ändå måste förstås som överlämnande av beslutanderätt.
Men ve den expert som vågar ha en avvikande mening. Då är det inte långt till fördömanden. Någon stringens i förhållandet till experter är det sannerligen inte från politiskt håll. Nu senast är det en polischef på Nationella operativa avdelningen (NOA) som dristat sig att uttala något som inte tycks falla alla politiker på läppen.
Han må ha rätt eller fel men respekten för experter från politiskt håll sitter bevisligen inte djupare än bedömningen av deras nyttighet i kampen om opinionen. Även om det råkar handla om valrörelse och ett upptrissat stämningsläge borde respekten för sakkunskapen kräva mer än så från politiskt håll.