Johan Esk skriver i dagens DN om en spansk revolution i svensk fotboll. En s.k "Spaniengrupp" med förbundskaptenen för P92, Hans Lindbom, i spetsen har besökt Spanska fotbollsförbundets träningsanläggning och blivit inspirerade. En vision uppges ha tagit form och denna skall nu förankras. I artikeln spelas delvis upp ett scenario där detta arbete står i bjär kontrast till den nuvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäcks fotbollsfilosofi.

Vi skall framöver i svensk landslagsfotboll äga mer boll, spela ett positivt anfallsspel under högt tempo och med mycket rörelse.

Tja, vem kan invända något mot en sådan "sanning"? Det är väl alltid bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig?

Att utifrån positiva förebilder skapa sig en egen vision är aldrig fel. Man blir dock lite förvirrad över den påstådda osäkerheten över vad som händer om "Lagerbäcks efterträdare" inte anammar det nya tankesättet. Här pendlar spekulationerna från förbundsansvariga enligt artikeln mellan att "- Då tror jag inte man tillsätter en sådan förbundskapten" till att "- Spelarna måste kunna båda sakerna".

Gärna en (1) röd tråd från svenskt förbundshåll. Om vi inte heller i framtiden producerar fler spelare än någon enstaka per landslagstrupp med "spanska kvalitéer" kanske det kan vara vällovligt att även ha en "plan B" för svensk landslagsfotboll, något i stil med Lagerbäcks framgångsrika hemvävda (anpassade) koncept?

Förr skulle man "ladda batterierna" på kvällar och helger. Man förväntades vara ledig, återhämta sig inför en ny arbetsdag/vecka.

Idag verkar det uttrycket ha fått en ny betydelse; närmare den bokstavstrogna. Det gäller verkligen att ladda sina mobiler och batterier till digitalkameror och annat på kvällar och helger. Så att man inte är helt offside när omvärlden kallar.

Möjligen kan en viss vila erhållas i det ickeuppkopplade tillståndet. Det är nog dessvärre bara ett bedrägligt lugn.